Sanningen om Lill-Babs lår

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Förra krönikan blev ju en monumental succé - om jag får säga det själv. Hundratals mejl ville veta en sak: vad stod det egentligen i den där krönikan om Lill-Babs?

Nu berörde jag ju två krönikor om Lill-Babs. En som jag skrev vid hennes död och en som jag skrev 1993 och som handlade om att hon hade problem med sina lår.

Dödsrunan får ni sannolikt aldrig läsa. Den passar sig inte för läsning.

Krönikan om Lill-Babs lår letar jag däremot fram.

Den publicerades i Damernas Värld 1993. I boken Den manliga hemligheten året efter.

Lill-Babs på en scen i Oslo 1967.
Foto: Erik Thorberg

Jag var 40 år då. Så här konstigt skrev jag på den tiden:

”Hon är 43 år. Hon är nyskild. Maken lämnade henne.

– Jag vill att det ska vara slut, sa han en kväll.

– Lägg av. Slutar larva dig, sa hon.

– Jag tycker vårt liv blivit sjaskigt, sa han. Du läser korsord. Jag går ut och går. Du pratar i telefon. Jag pratar med fågeln. Det är aldrig du och jag. Aldrig. Det är slut.

Hon förstod aldrig vad han menade. Hon trodde att saker och ting skulle vara så här. Hon trodde att man skulle vara lagom fet, lagom ful och ha lagom många bristningar på låren och magen och att det skulle kännas som att något varmt rann ut i hjärnan när man drack sprit eller tittade på Bingo-Lotto. Det var det hela.

Det var inte så att hon saknade insikter.

En dag drabbades hon av en extra stark insikt. Hon läste i en tidning att korv - hederlig svensk korv - görs av bland annat gristrynen.

– Jag tänker aldrig mer äta korv, sa hon till sin man.

– Öh, sluta tjata nu, sa han.

Efter den dagen slutade hon älska med honom. Det var hennes första egna åsikt på tolv år, tänkte hon. Hon tänkte efter det bara på korv och grisnosar när han ville älska. Kärlek är politik, läste hon i en veckotidning. Hon trodde inte på sådant som stod i tidningar med glättat papper. Korv är också politik, tänkte hon.

En dag träffar hon en man. Han är 29 år. Vad ska jag göra nu, frågar en inre röst.

– Du är fin, säger han.

– Äter du korv? frågar hon.

– Jag är vegetarian, säger han.

– Åh, tindrar hon.

Hon går hem och tittar sig i spegeln. Ögonen sitter tätt. Men håret är tjockt. Hon färgar håret hennarött. Hon ser ut som en teckningslärare. Hon noppar ögonbrynen, smetar ut läppstift på läpparna som blir fylliga och köttiga.

Tycker han att köttiga läppar är äckligt, tänker hon. Hon har läst i en söndagsbilaga att män tycker att stora läppar är sensuellt och attraktivt. Fast hon läste också att en del män tycker att stora och röda läppar påminner om kvinnliga könsorgan. Eller Boris Becker.

Män vet man inte alltid var man har, tänker hon.

Herregud, ska vi älska med varandra också? Hon har läst i söndagsbilagan att män, i dessa yttersta av tider, inte är så lite inriktade på att slafsa och gegga både här och där på det mest avancerade sätt.

Hjälp, jag med mina hemorrojder, tänker hon. Jag har fött två barn och födde samtidigt fram en massa små hemorrojder som ser ut som små murklor. Herregud, varför har jag inte gjort något åt dem?

Håret blir snyggt, Hennes väninnor har tunna korta frisyrer. Hennes är tjockt böljande. Ögonen börjar lysa brett med det nya sminket. Fast hon har samma leverfläckar i ansiktet som alla hennes väninnor fick strax före 40. Det måste vara en underlig biologi som ger oss leverfläckar i ansiktet just kring 38-årsdagen. Hon förklarar Darwin det? säger hon till spegeln.

Hur kysser man en man man aldrig kysst förut? Tänk om han tycker att jag gör fel. Att jag smakar konstigt. Och vad ska han tycka om hennes bröst? Hon gör penntesten. Jodå, den sitter fast. Herregud, de skulle få en ölsejdel att sitta kvar, tänker hon. Fast de är funktionella. Halva hennes lustcentrum sitter i brösten.

Vad ska han tycka om magen? Den putande lite säckiga. Med bristningar som raka årsringar.

Och låren? Stora och svampiga. Kompakta som telefonstolpar. Lika tjocka uppe som nere. Herregud, till och med Lill-Babs har problem med sina lår. Det har hon läst i en söndagsbilaga. Fast den där pigga Lill-Babs-dottern som också var med i reportaget har säkert inga problem överhuvudtaget. Inte än, skrockar hon. Hon har inte behövt dra upp några skinnflikar någonstans än, he he.

Och så detta med att vara människa. Så förbannat stort. Hon hade känt maken i två år innan hon klarade av att gå på toaletten när han var i samma lägenhet. I början kunde hon vara så kissnödig att hon inte kunde gå upprätt - utan att kunna gå på toaletten. Flickor gör inte sådant när en man är i närheten. Särskilt inte en man som förmodas vilja älska en. Och 29-åriga män? Hon har en väninna som säger att hon ska akta sig för unga män.

– Unga ser på kärleken som om den var en sjukdom. De är livrädda för kärleken. Kärleken är en mycket skamlig sjukdom.”

Så där fortsatte det.

Till mitt försvar ska kanske sägas att året alltså var 1993.

Boris Becker får ni googla vem det var. Söndagsbilagor också. 1993 fanns inte Google. Knapps ens internet. Nätporr var inte ens en glimtning i någon mans ögonvrå. Skribenten som gjort intervjun om Lill-Babs lår var jag, för övrigt. På Diplomat teahouse på Strandvägen.

– Min fru klagar på sina lår varje dag, sa jag. Vad klagar du på med din kropp?

– Mina lår, svarade hon.

Lill-Babs beställde kaffe som inte ens fanns på menyn. Hon fick dispens. Lill-Babs döttrar får ni googla.

Veckans ljudbok

Gammalt fynd

Eftersom Bonniers och Storytel bråkar så var jag tvungen att lyssna på en gammal bok och gjorde ett fynd som jag missat totalt: ”Konsten att vara kvinna” av Caitlin Moran är sju år gammal och daterad, men sanslöst bra och rolig. Läses briljant av Rachel Mohlin.

Så här jobbar NWT med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.