Hoppa till huvudinnehållet

Örnen har landat!

Publicerad:

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Apollo 11. Så hade den historiska tidpunkten kommit. Själva färden till månen hade varit odramatisk, men själva landningen visade sig vara mer problematisk. Men till sist så hade människan landat på månen för första gången.

Apolloprojektet

Starten från uppskjutningsplats 39A på Kennedy Space Center den 16 juli 1969 gick utmärkt, den här gången utan de skakningar som präglat många tidigare uppskjutningar med Saturnus V-raketen, och hade rekordpublik. Den första månlandningen skulle bli ett drama i direktsändning. Allt gick planenligt och snart var man på väg på sin tredagarsfärd till månen.

“Magnifik ödslighet!” Landningsplatsen sedd från kratern Little West.
“Magnifik ödslighet!” Landningsplatsen sedd från kratern Little West. Foto: Neil Armstrong/Apollo 11/Nasa

Den historiska besättningen var inte alls självklar. Alla astronauter ingick i ett rotationsschema och beroende på hur väl tidigare uppdrag gått så gick man över i nästa fas, med en ny besättning. Apollo 9 och 10 hade gjort vad de skulle så turen var nu kommen till Neil Armstrong, Edwin "Buzz" Aldrin och Michael Collins. Det var en lite udda och introvert grupp, utan den nära kamratskap som en del andra besättningar hade, men de arbetade väl tillsammans.

Apollo 11 kunde inte ha haft en bättre befälhavare än den kolugne Armstrong. Han hade räddat en snabbt tumlande Gemini 8 några år tidigare, och skjutit ut sig från en kraschande månlandarsimulator året innan. Aldrin hade bokstavligen skrivit regelboken för möten av två farkoster i rymden, och kallades för dr Rendezvous. Genom Gemini 12 hade också kommit på hur man skulle bedriva säkra rymdpromenader. Collins var också Geminiveteran och kunde kommandomodulen utan och innan, något han skulle behöva när de två andra var nere på månytan.

  • Apollo 11 och den väldiga Saturnus V-raketen rullar ut från sammansättningsbyggnaden VAB och åker mot uppskjutningsplatsen 39A.
    Apollo 11 och den väldiga Saturnus V-raketen rullar ut från sammansättningsbyggnaden VAB och åker mot uppskjutningsplatsen 39A. Foto: Kennedy Space Center/Nasa
  • “We have lift-off of Apollo 11!“
    “We have lift-off of Apollo 11!“ Foto: Nasa
  • Besättningen på Apollo 11: Befälhavaren Neil Armstrong, kommandomodulens pilot Michael Collins och månlandarpiloten Edwin “Buzz” Aldrin.
    Besättningen på Apollo 11: Befälhavaren Neil Armstrong, kommandomodulens pilot Michael Collins och månlandarpiloten Edwin “Buzz” Aldrin. Foto: Nasa
  • Utsikt mot landningsplatsen i Stillhetens hav. Nästan i mitten en bit till höger precis vid terminatorn.
    Utsikt mot landningsplatsen i Stillhetens hav. Nästan i mitten en bit till höger precis vid terminatorn. Foto: Apollo 11/Nasa
  • Kommando- och servicemodulen Columbia sedd från månlandaren Örnen.
    Kommando- och servicemodulen Columbia sedd från månlandaren Örnen. Foto: Apollo 11/Nasa
  • Landningsplatsen sedd från Örnen, strax snett upp till vänster från Columbia på bilden.
    Landningsplatsen sedd från Örnen, strax snett upp till vänster från Columbia på bilden. Foto: Apollo 11/Nasa
  • Månlandaren Örnen inspekteras efter att den kopplats loss från Columbia.
    Månlandaren Örnen inspekteras efter att den kopplats loss från Columbia. Foto: Michael Collins/Apollo 11/Nasa

Den 19 juli gick man in i omloppsbana runt månen och började förberedelserna inför den landning som skulle ske dagen därpå. Armstrong och Aldrin klev in i månlandaren som separerade från kommandomodulen. "Örnen har vingar", sade Armstrong, vilket var det namn man gett månlandaren. Kommando- och servicemodulen, som skulle förbli i omloppsbana, kallades Columbia. Sedan började man nedstigningsfasen.

Efter ett tag upptäckte man att man kommit in långt och skulle skjuta över målet. I efterhand har man konstaterat att det nog berodde på att man fått sig en liten extra skjuts av luftrester i förbindelsetunneln mellan månlandaren och kommandomodulen. Man kom att landa ungefär 6 kilometer från den planerade landningsplatsen.

  • Utsikt över landningsplatsen i Stillhetens hav.
    Utsikt över landningsplatsen i Stillhetens hav. Foto: Neil Armstrong/Apollo 11/Nasa
  • Edwin “Buzz” Aldrin kliver ner från månlandaren.
    Edwin “Buzz” Aldrin kliver ner från månlandaren. Foto: Neil Armstrong/Apollo 11/Nasa
  • Aldrin sätter upp en solvindsmätare.
    Aldrin sätter upp en solvindsmätare. Foto: Neil Armstrong/Apollo 11/Nasa
  • Ett fotavtryck i måndammet. Inte Armstrongs första.
    Ett fotavtryck i måndammet. Inte Armstrongs första. Foto: Edwin Aldrin/Apollo 11/Nasa
  • Ett av fåtal foton på Armstrong på månen, då det annars mest var han som höll i kameran.
    Ett av fåtal foton på Armstrong på månen, då det annars mest var han som höll i kameran. Foto: Edwin Aldrin/Apollo 11/Nasa
  • Minnesplakett på månlandaren.
    Minnesplakett på månlandaren. Foto: Neil Armstrong/Apollo 11/Nasa
  • Aldrin vid ett av månlandarens ben.
    Aldrin vid ett av månlandarens ben. Foto: Neil Armstrong/Apollo 11/Nasa
  • Ett av världens mest berömda fotografier. Aldrin på månen, med Armstrong speglades i visiret på hans rymdhjälm.
    Ett av världens mest berömda fotografier. Aldrin på månen, med Armstrong speglades i visiret på hans rymdhjälm. Foto: Neil Armstrong/Apollo 11/Nasa
  • Aldrin gör honnör för den amerikanska flaggan.
    Aldrin gör honnör för den amerikanska flaggan. Foto: Neil Armstrong/Apollo 11/Nasa
  • Jorden sedd ovanför månlandaren.
    Jorden sedd ovanför månlandaren. Foto: Neil Armstrong/Apollo 11/Nasa

Men innan dess skedde en rad problem under loppet av några minuter. Ett alarm gick i gång vid fem tillfällen som gjorde alla nervösa. Det ankom på då blott 26-årige Steve Bales, som övervakade styrsystemen vid markkontrollen, att ge klartecken för fortsatt färd. Det var datorn som var överbelastad av för många kommandon, men som kunde klara av det väsentliga – att landa.

Då dök nästa problem upp. Autopiloten styrde månlandaren mot en krater, stor som en fotbollsplan (döpt till West Crater), runtom full av stora stenbumlingar, så Armstrong tog manuell kontroll för att styra undan och hitta en bättre landningsplats. Det innebar att man fick sväva på runt 80 meters höjd och därmed förbruka dyrbart bränsle. Men efter att ha passerat en annan mindre krater (Little West) så kunde han ta ner farkosten, med bara en halvminut eller så kvar av bränslet.

Klockan 20.18 Greenwichtid den 20 juli sade Armstrong "Stillhetens bas här. Örnen har landat.". Efter det skulle en viloperiod äga rum, men man fick klartecken att börja månpromenaden tidigare. Drygt sex timmar senare kunde Armstrong kliva ur månlandaren. På grund av lufttrycket höll man på att inte få upp luckan, men Aldrin kunde bända lite längs kanten. Klockan 02.56 GMT yttrade Armstrong de berömda orden "Ett litet steg för en människa, ett stort språng för mänskligheten" när han steg ner på månytan. Han följdes snart av Aldrin.

  • Aldrin plockar fram instrumentpaketen EASEP (Early Apollo Scientific Experiments Package).
    Aldrin plockar fram instrumentpaketen EASEP (Early Apollo Scientific Experiments Package). Foto: Neil Armstrong/Apollo 11/Nasa
  • Aldrin på väg att sätta upp EASEP, med seismografen i vänster hand och laserreflektorn i den högra.
    Aldrin på väg att sätta upp EASEP, med seismografen i vänster hand och laserreflektorn i den högra. Foto: Neil Armstrong/Apollo 11/Nasa
  • Aldrin vecklar ut solpanelerna på seismografen (PSEP - Passive Seismic Experiment Package).
    Aldrin vecklar ut solpanelerna på seismografen (PSEP - Passive Seismic Experiment Package). Foto: Neil Armstrong/Apollo 11/Nasa
  • Aldrin färdig med PSEP.
    Aldrin färdig med PSEP. Foto: Neil Armstrong/Apollo 11/Nasa
  • Laserreflektorn LLLR - Laser Ranging Retro Reflector, men skyddskåpan fortfarande på.
    Laserreflektorn LLLR - Laser Ranging Retro Reflector, men skyddskåpan fortfarande på. Foto: Neil Armstrong/Apollo 11/Nasa
  • På randen av Little West Crater, som man flög över strax innan landningen.
    På randen av Little West Crater, som man flög över strax innan landningen. Foto: Neil Armstrong/Apollo 11/Nasa
  • Utsikt inifrån månlandaren.
    Utsikt inifrån månlandaren. Foto: Apollo 11/Nasa
  • Hela mänskligheten, förutom fotografen Mike Collins, fångad på en bild. Alla på Jorden samt Armstrong och Aldrin i månlandaren på väg att docka med Columbia.
    Hela mänskligheten, förutom fotografen Mike Collins, fångad på en bild. Alla på Jorden samt Armstrong och Aldrin i månlandaren på väg att docka med Columbi… Foto: Michael Collins/Apollo 11/Nasa
  • Apollo 11:s rymdkapsel sedan den slagit ner i Stilla havet och tas omhand av ytbärgare från US Navy.
    Apollo 11:s rymdkapsel sedan den slagit ner i Stilla havet och tas omhand av ytbärgare från US Navy. Foto: Nasa
  • För säkerhets skull sattes Armstrong, Collins och Aldrin i 18 dagars karantän efter hemkomsten. Här hälsar den amerikanske presidenten Richard Nixon på.
    För säkerhets skull sattes Armstrong, Collins och Aldrin i 18 dagars karantän efter hemkomsten. Här hälsar den amerikanske presidenten Richard Nixon på. Foto: Nasa

De hade inte lång tid på sig, bara 2,5 timme, och skred snabbt till verket med sina uppgifter. De samlade grus, stenar och månstoft, planterade den amerikanska flaggan och satte upp några instrument för att mäta solvind och seismisk aktivitet, liksom en laserreflektor för att mäta avståndet mellan Jorden och månen. De avbröts av ett kort samtal med president Nixon.

De hade landat på en ganska vidsträckt slätt i Stillhetens hav som var rätt intetsägande, även om Aldrin kallat det för en "magnifik ödslighet". Mer vetenskapligt präglade uppdrag skulle komma senare. Deras uppgift var att se om det överhuvudtaget gick. Armstrong gjorde ändå en snabb och oplanerad avstickare för att titta på kratern Little West, 90 meter bort.

Tiden började rinna ut och de fick kliva in i månlandaren igen. Efter en sömnlös "natt" och 21,5 timmar efter landningen var det dags för månlandarens retursteg att skjutas upp. Det höll på att gå om intet då de otympliga rymddräkterna råkat skada en strömbrytare, men det var inget som inte en tuschpenna i reglaget kunde fixa. Återdockningen med Columbia gick som de skulle, liksom den rätt händelselösa hemfärden. Tre dagar senare, den 24 juli, slog rymdkapseln ned i Stilla havet. Med ett halvår tillgodo hade man lyckats uppfylla Kennedys målsättning, och världen var sig aldrig mer lik igen.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Tidigare artiklar i serien om Apolloprojektet:

Branden som kunde ha stoppat månfärderna (27/1 2018)

Den kraftigaste raket som någonsin byggts (4/4 2018)

En nästan perfekt testflygning med Apollo 7 (20/10 2018)

Apollo 8: Astronauterna som räddade 1968 (24/12 2018)

Apollo 9: Med månlandaren runt Jorden (13/3 2019)

Artikeltaggar

ApolloApolloprogrammetBuzz AldrinJohn F KennedyMånenMånlandningenMichael CollinsNasaNeil ArmstrongRichard NixonRymdenSigneratSteve Bales