Örnen har landat!

Apollo 11. Så hade den historiska tidpunkten kommit. Själva färden till månen hade varit odramatisk, men själva landningen visade sig vara mer problematisk. Men till sist så hade människan landat på månen för första gången.

Apolloprojektet

Starten från uppskjutningsplats 39A på Kennedy Space Center den 16 juli 1969 gick utmärkt, den här gången utan de skakningar som präglat många tidigare uppskjutningar med Saturnus V-raketen, och hade rekordpublik. Den första månlandningen skulle bli ett drama i direktsändning. Allt gick planenligt och snart var man på väg på sin tredagarsfärd till månen.

Den historiska besättningen var inte alls självklar. Alla astronauter ingick i ett rotationsschema och beroende på hur väl tidigare uppdrag gått så gick man över i nästa fas, med en ny besättning. Apollo 9 och 10 hade gjort vad de skulle så turen var nu kommen till Neil Armstrong, Edwin "Buzz" Aldrin och Michael Collins. Det var en lite udda och introvert grupp, utan den nära kamratskap som en del andra besättningar hade, men de arbetade väl tillsammans.

Apollo 11 kunde inte ha haft en bättre befälhavare än den kolugne Armstrong. Han hade räddat en snabbt tumlande Gemini 8 några år tidigare, och skjutit ut sig från en kraschande månlandarsimulator året innan. Aldrin hade bokstavligen skrivit regelboken för möten av två farkoster i rymden, och kallades för dr Rendezvous. Genom Gemini 12 hade också kommit på hur man skulle bedriva säkra rymdpromenader. Collins var också Geminiveteran och kunde kommandomodulen utan och innan, något han skulle behöva när de två andra var nere på månytan.

Den 19 juli gick man in i omloppsbana runt månen och började förberedelserna inför den landning som skulle ske dagen därpå. Armstrong och Aldrin klev in i månlandaren som separerade från kommandomodulen. "Örnen har vingar", sade Armstrong, vilket var det namn man gett månlandaren. Kommando- och servicemodulen, som skulle förbli i omloppsbana, kallades Columbia. Sedan började man nedstigningsfasen.

Efter ett tag upptäckte man att man kommit in långt och skulle skjuta över målet. I efterhand har man konstaterat att det nog berodde på att man fått sig en liten extra skjuts av luftrester i förbindelsetunneln mellan månlandaren och kommandomodulen. Man kom att landa ungefär 6 kilometer från den planerade landningsplatsen.

Men innan dess skedde en rad problem under loppet av några minuter. Ett alarm gick i gång vid fem tillfällen som gjorde alla nervösa. Det ankom på då blott 26-årige Steve Bales, som övervakade styrsystemen vid markkontrollen, att ge klartecken för fortsatt färd. Det var datorn som var överbelastad av för många kommandon, men som kunde klara av det väsentliga – att landa.

Då dök nästa problem upp. Autopiloten styrde månlandaren mot en krater, stor som en fotbollsplan (döpt till West Crater), runtom full av stora stenbumlingar, så Armstrong tog manuell kontroll för att styra undan och hitta en bättre landningsplats. Det innebar att man fick sväva på runt 80 meters höjd och därmed förbruka dyrbart bränsle. Men efter att ha passerat en annan mindre krater (Little West) så kunde han ta ner farkosten, med bara en halvminut eller så kvar av bränslet.

Klockan 20.18 Greenwichtid den 20 juli sade Armstrong "Stillhetens bas här. Örnen har landat.". Efter det skulle en viloperiod äga rum, men man fick klartecken att börja månpromenaden tidigare. Drygt sex timmar senare kunde Armstrong kliva ur månlandaren. På grund av lufttrycket höll man på att inte få upp luckan, men Aldrin kunde bända lite längs kanten. Klockan 02.56 GMT yttrade Armstrong de berömda orden "Ett litet steg för en människa, ett stort språng för mänskligheten" när han steg ner på månytan. Han följdes snart av Aldrin.

De hade inte lång tid på sig, bara 2,5 timme, och skred snabbt till verket med sina uppgifter. De samlade grus, stenar och månstoft, planterade den amerikanska flaggan och satte upp några instrument för att mäta solvind och seismisk aktivitet, liksom en laserreflektor för att mäta avståndet mellan Jorden och månen. De avbröts av ett kort samtal med president Nixon.

De hade landat på en ganska vidsträckt slätt i Stillhetens hav som var rätt intetsägande, även om Aldrin kallat det för en "magnifik ödslighet". Mer vetenskapligt präglade uppdrag skulle komma senare. Deras uppgift var att se om det överhuvudtaget gick. Armstrong gjorde ändå en snabb och oplanerad avstickare för att titta på kratern Little West, 90 meter bort.

Tiden började rinna ut och de fick kliva in i månlandaren igen. Efter en sömnlös "natt" och 21,5 timmar efter landningen var det dags för månlandarens retursteg att skjutas upp. Det höll på att gå om intet då de otympliga rymddräkterna råkat skada en strömbrytare, men det var inget som inte en tuschpenna i reglaget kunde fixa. Återdockningen med Columbia gick som de skulle, liksom den rätt händelselösa hemfärden. Tre dagar senare, den 24 juli, slog rymdkapseln ned i Stilla havet. Med ett halvår tillgodo hade man lyckats uppfylla Kennedys målsättning, och världen var sig aldrig mer lik igen.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Tidigare artiklar i serien om Apolloprojektet:

Branden som kunde ha stoppat månfärderna (27/1 2018)

Den kraftigaste raket som någonsin byggts (4/4 2018)

En nästan perfekt testflygning med Apollo 7 (20/10 2018)

Apollo 8: Astronauterna som räddade 1968 (24/12 2018)

Apollo 9: Med månlandaren runt Jorden (13/3 2019)