1800-talsgården Byggningen – en tidsresa

Jag gjorde nyligen en tidsresa. Rent geografiskt rörde det sig om knappa fem mil i nordlig riktning, men historiskt och känslomässigt blev jag förflyttad till 1800-talet.

Det var min vän Björn Werme som följde med mig till Tallåsen i nordligaste Värmland. Där klev vi in i en miljö som var mycket speciell. Det var den gamla undanskymda Tallåsbyggningen, eller Gammelgården, som uppfördes för snart 170 år sedan, som var resans mål. Redan ute på den blommande ängen framför den pampiga timmerbyggnaden kändes historiens vingslag. För Björn är detta hemmamiljö och han pekade direkt ut platsen för den gamla logen där man också hade en körvandring som drogs av hästar. Nära intill låg stallet och andra byggnader som hörde till en stor bondgård och som omgärdade gårdsplanen, men nu är det mest grundstenar som stumma vittnar om läget. Rester av den gamla jordkällaren finns kvar.

– Här var en fantastisk utsikt, minns Björn och pekar neröver sluttningen där skogen nu står tät och ogenomsläpplig.

Här nere vid gränsen mellan äng och skog gick faktiskt en gång den stora vägen upp mot Långflon och Norge, och här passerade de resande till och från Trysilbygden. En annan väg intill gården ledde uppför Tallåsberget. På så sätt låg gården relativt centralt på ett sätt som nu är svårt att inse.

Huvudbyggnaden uppfördes 1851 i ett vackert läge uppe på en sluttning, på en plats som tidigare varit säte under Höljes. Det stora timmerhuset lär vara det äldsta bevarade i Norra Finnskoga och storleken skvallrar om en dåtida rikedom. Gårdens ägor omfattade före uppdelningar hela 4 000 tunnland, vilket motsvarar cirka 2 000 hektar.

Trappan upp till ytterdörren består av flera stora stenar och kröns av en enorm häll med storlek av ett mindre hallgolv. Att få dessa på plats utan maskinhjälp måste ha krävt enorm ansträngning.

Inne i huset har tiden stått stilla. Här möter oss 1800-talet. I hallen finns en trappa upp till övervåningen och under trappan finns en dörr till ett litet skåp. Det stora rummet till höger är osannolikt stort, det upptar stugans hela bredd och mycket över halva dess längd. I jämförelse förbleknar de storstugor man tidigare sett.

Härinne finns en känsla av att allt är orört sedan huset var ungt. En separator från tidigt 1900-tal känns som rena moderniteten. För den stora breddens skull har rummets tak stagats upp på mitten med en bjälke. Rummet ovanför var lika stort, och där dansade man, berättar Björn.

Gamla tiders storstugor fungerade ofta samtidigt som kök, sovrum och allrum, men här finns ett mindre rum bakom hallen med ingång från storstugan.

– Där inne hade mormor köket, säger Björn. Hans mormor Emma Karlsdotter var den sista som bodde i huset. Hon bodde där till 1950, de sista 19 åren som änka. Maken Hugo Eriksson dog 1931 i en arbetsplatsolycka. I snart 70 år har huset alltså stått obebott, men det har ändå stått sig bra mot tidens nötning.

– Grävlingarna har gjort sitt bästa för att ta över, så dem har vi fått bekämpa.

Vi går ut igen, lämnar 1800-talet och möts av den tidlösa blomsterängen med dess prästkragar och smörbollar. Vi besiktar resterna av stenkällaren och drar oss neröver gårdstunet mot den aldrig sinande kallkällan.

– Jag har faktiskt bott i huset en kort period i min barndom, berättar Björn. Det var när mina föräldrar uppförde sitt hus nere i Klaråsen i början av 1940-talet, under mormors tid här.

Det var Björns mor Judith och hennes make Karl Werme som övertog Gammelgården efter Hugo och Emma. Nu är det Judiths ättlingar, bland andra sonen Björn, som sköter om stället. Det har gjorts en del reparationer i huset, och den stora ängen kräver arbete för att hållas öppen. Inne i huset försöker man ha det så ordnat att kyrkan kan fortsätta att bevara sin tradition med en årlig sommargudstjänst därinne.

Låt oss börja från början. Den som uppförde Byggningen (det lokala namnet) var Halfvard Håkansson, f 1820, och hustru Marit Olsdotter, f 1817. Marit kom från Uggelheden och Halfvards föräldrar ska ha bott på ett ställe norr om Byggningen. Hans mor Brita kom från Halvarstugan i Båtstad, en av socknens storgårdar, som sedan togs över av Halfvards bror Lars Håkansson, f 1829. De två bröderna var då ägare till var sin av socknens två största gårdar. (För övrigt kan nämnas att Halfvards farfars föräldrar var skrivna för Tallåsen, och att de hade finska efternamn som tillägg till de svenska.)

Efter Halfvard och Marit gick Byggningen över till dottern Britta, som gifte sig med Erik Henriksson från Aven. Deras son Hugo, som sedan tog över var Björns morfar.

Så har släktleden passerat, och Björn och hans bror Bo är nu femte generationens ägare av Byggningen. Än så länge har de lyckats hålla gården i ett anständigt skick, och en ny generation finns som också är med om gårdens skötsel. Låt oss hoppas att de lyckas fortsätta att vårda arvet.