In i det sista var det oklart om den tyska kristdemokraten Ursula von der Leyen från skulle bli EU-kommissionens nya ordförande. Men på tisdagskvällen stod det klart att hon fått en majoritet av rösterna i Europaparlamentet, men med mindre marginal än sin företrädare. Hennes mandat blir därför inte så stort, och hennes kommission kommer att vara svagare.
En svag EU-kommission behöver inte vara något dåligt, utan kanske snarare tvärtom. Det är kommissionen som kommer med lagförslag, och det betyder nästan alltid mer makt till Bryssel, och de som värnar om medlemsstaternas suveränitet måste välkomna att kommissionen får svårare att driva igenom sin agenda. Nu sade von der Leyen förvisso att hon stöder tanken på att ge Europaparlamentet rätt att föreslå ny lagstiftning, och att hennes kommission skall lägga ett lagförslag på varje resolution som godkänts av en majoritet i parlamentet.
Det skulle ju innebära en avsevärd utveckling i federalistisk riktning, men man får ta det för vad det är. Det var en del i det schackrande som var nödvändigt för att säkra en majoritet i parlamentet för sin utnämning. Men hon är också själv en övertygad Europafederalist, och skall bland annat driva frågor en europeisk minimilön, gemensam nivå på bolagsskatt, överstatlig finanspolitik och könskvoterade bolagsstyrelser. Men frågan är vilket faktiskt utrymme hon får att göra allt detta.
Medlemsländerna i Europeiska Rådet bevakar svartsjukt sina intressen, och tur är väl det. Det var de som föreslog von der Leyen över partiernas egna så kallade spetskandidater, och hon står därmed i tacksamhetsskuld mot dem, i synnerhet den franske presidenten Macron, som kommer att få en medgörlig kommissionsordförande. Hemma i Tyskland var hon en av de minst populära politikerna, och med tanke på det tyska försvarets bedrövliga skick var hon heller ingen vidare framgångsrik försvarsminister.
Att hon utsågs med en mindre majoritet av 383 ja-röster mot 327 nej gör att hon också får svårt att hävda sig mot Europaparlamentet. Detta trots att det låg i överenskommelsen mellan partierna att konservativa och kristdemokratiska EPP skulle få posten som kommissionsordförande och socialistiska S&D talmansposten.
Nu röstade många S&D-parlamentariker för henne, inklusive de svenska Socialdemokraterna, men anmärkningsvärt nog tryckte tyska SPD på "nein". De hade hellre velat ha kvar spetskandidatsystemet, i alla fall så länge den holländske socialdemokraten Frans Timmermans var aktuell. Det försvagar också von der Leyens mandat, även om SPD hamnade i det tvivelaktiga sällskapet med kommunister, nationalister, populister och de gröna.
Ursula von der Leyen är knappast en ideal ordförande för EU-kommissionen, i synnerhet inte som hon står för så mycket överstatlig politik. Därför blir det lite märkligt att läsa hyllningarna till henne från de svenska Europaparlamentarikerna. I mångt och mycket står hon ju för en Europapolitik som är dem främmande. Å andra sidan så hade det alternativ som lanserades innan, i form av Timmermans, varit ännu sämre.
Det är visserligen olyckligt att vi fått ett parlament, och nu en kommission, som ser "mer EU" som lösning på alla problem, men det är samtidigt också två försvagade organ. Det kommer att bli upp till medlemsländernas representanter i Rådet att stävja de överstatliga tendenser som hotar den europeiska sammanhållningen.