I jakten på politiska meningsmotståndare slår man dem ofta gärna i huvudet med att de har en förfärlig människosyn. Användandet av detta "vesselord" är sällan produktivt, men ibland lyckas någon faktiskt göra det på ett avslöjande sätt.
Det är ledarskribenten Susanna Kierkegaard på socialdemokratiska Aftonbladet som i en uppmärksammad text (14/7) skriver om att man inte längre får vara snäll i Sverige, och att det nu minsann bara är hårda tag, straff och att folk måste skärpa sig som gäller i debatten.
Ledaren har med all rätt kritiserats för att vara naiv, men Kierkegaard är faktiskt något existentiellt på spåren när hon skriver att "all politik börjar i människosyn". Och med det så menar hon det som ordet faktiskt borde betyda, nämligen om hur vi ser på människan och hennes natur. Är vi i grunden ofullkomliga varelser eller tror vi, som Kierkegaard gör, på människans inneboende godhet? Det är här den avgörande filosofiska skillnaden ligger, och som därför också bestämmer hur vi vill organisera våra samhällen.
Kierkegaard skriver att den politiska diskussionen utgår från att folk är egoistiska och lata, och att de som likt hon tror på människors goda vilja och ärlighet har förlorat. Om det ändå vore så väl, frestas man att tillägga. För är det något som under lång tid präglat politiken så är det just alla rosa drömmar som skapat en härva av system som uppmuntrar till missbruk, fusk och korruption. Tron på folks inneboende godhet gör en blind för när andra människor och systemen utnyttjas.
Generellt sett så är min erfarenhet att det är folk till höger som oftare tror på att människan är ofullkomlig och dras med en mängd laster. Historisk empiri torde belägga detta. Vänstermänniskor däremot är mycket mer benägna att tro på att människan innerst inne är god, vilket givet alla historiska tragedier jag alltid funnit märkligt. Att mänskligheten har utvecklat moralsystem och religion är ett sätt att tygla våra sämre instinkter. Men vänstern tror på sådana katastrofala dumheter som Rousseaus ädle vilde.
Denna vänsterns människosyn blir också paradoxal i att de tror på människans nästan oändliga formbarhet, att naturen och det naturen gett inte spelar någon större roll. Så fick vi också den sovjetiska nya människan och föreställningen staten skulle vittra bort under kommunismens slutskede. Hon menade säkert inte det, men det klingar lite illa när Kierkegaard skriver "Men jag tycker det är dags att banka in den snälla politikens idéer i folkmedvetandet igen". Det har liksom redan prövats, med förskräckande resultat.
Visst, även hos folk till höger finns den här naiva synen på människans natur. Som när borgerliga politiker tror att bara man avreglerar, sänker skatten och ökar valfriheten så blir allt så mycket bättre. Men om man inte riggar systemen utifrån insikterna om att människan är ofullkomlig, egoistisk och lat så blir det också fel. Det är därför outrerad liberalism är lika utopisk och verklighetsfrånvänd som socialism. Sund konservativ skepsis och realism är vad som måste till för att tygla oss. Hela vår civilisation bygger på att vi byggt upp institutioner för att hämma våra destruktiva tendenser och gynna saker som empati, förnuft och självkontroll.
Kierkegaard avslutar sin text med en referens till seriefiguren Bamse. Men Bamse kan ju kosta på sig att vara snäll för så fort något går fel så kan han äta en burk dunderhonung och med sin blotta styrka rätta till saker igen.
Henrik L Barvå
Politisk redaktör