Enkvist: Mer än plugg bakom Asiens skolresultat

Signerat
PUBLICERAD:
I förbättringsivern litar utbildningsansvariga till kompetensen inom den egna organisationen och arbetar systematiskt med att höja svagpresterande skolor, skriver Inger Enkvist.
Foto: Greg Baker/AP
En av metoderna har varit att investera kraftigt i lärarnas skicklighet. Lärarna har relativt få lektioner per vecka för att de ska kunna ägna sig åt att förbättra sin förmåga som lärare, skriver Inger Enkvist.

I västerländsk utbildningsdebatt talas det mycket om att elever i Sydostasien visserligen får världens bästa resultat mätt i Pisa. Samtidigt tycker man synd om de stackars eleverna som ju studerar jämt och egentligen inte får någon barndom.

Sydostasiatiskt fokus på skolresultat framstår för västerlänningar som överdrivet, men det finns en aspekt av de här resultatframgångarna som kommenteras mindre ofta. Det är hur länderna arbetar med att förbättra läroplaner, läroböcker, lärarutbildning och lärarfortbildning. Om elevernas ansträngning underlättas av bra studieplaner och bra undervisning, då är ju de utomordentliga elevresultaten bara till viss del ett resultat av elevernas ”plugg”.

Australiensaren Ben Jensen har skrivit flera rapporter som finns på nätet om vilken enorm aktivitet som sker på lärarnivå i Hong Kong, Singapore, Shanghai och Japan. Shanghai har nu bland världens bästa Pisa-resultat för 15-åringar, trots att kulturrevolutionen raserande Kinas skolsystem på 1970-talet.

En av metoderna har varit att investera kraftigt i lärarnas skicklighet. Lärarna har relativt få lektioner per vecka för att de ska kunna ägna sig åt att förbättra sin förmåga som lärare. En nytillträdd låg- och mellanstadielärare får två mentorer, en för det ämne läraren undervisar i och en för att lära sig hantera klassrumssituationer. Shanghai har alltså ämneslärare redan från lågstadiet, och lärarna samarbetar främst med andra lärare i samma ämne och på samma stadium.

Redan från det första året som lärare iakttar man lektioner som speciellt duktiga lärare ger och iakttas också av dessa erfarna lärare och får hjälp att förbättra sig. Man planerar dessutom tillsammans med andra lärare ”perfekta” lektioner. För alla lärare sätts det upp ett mål för förbättring för det kommande året, och sedan utvärderas det om målen uppnåtts.

Det är alltså inte underligt om lärarna blir mycket skickliga på just sitt ämne och sitt stadium, och detta utan att arbeta ihjäl sig. I Shanghai gäller ”elevens ämnesinlärning i centrum” och inte bara ”eleven i centrum”. Allt är inriktat på inlärning. Det talas inte om elevernas goda eller dåliga uppträdande utan om deras goda eller dåliga inlärningsvanor.

I förbättringsivern litar utbildningsansvariga till kompetensen inom den egna organisationen och arbetar systematiskt med att höja svagpresterande skolor. Dessa uppmanas ingå överenskommelser med skickliga skolledare och ämneslärare som kan lära ut fungerande rutiner och fortbilda lärarna. Metoden bygger på många småskaliga samtidiga förbättringar i den lokala miljön.

Det är tveksamt hur mycket förstelärarreformen har förbättrat kvaliteten i svensk skola, men svenska lärare har fler lektioner i veckan än kinesiska, de ska undervisa mer än ett ämne, de är inte specialiserade på en årskurs, och fortbildning brukar ske vid ett par fortbildningsdagar varje år, medan Shanghais lärare i det närmaste fortbildas varje dag i det enda ämne som de undervisar i. Ska vi våga gissa att kinesiska elevers resultat underlättas av hur lärarnas arbete organiseras? (SNB)

Inger Enkvist

Professor i spanska vid Lunds universitet

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.