Det är många nya ledamöter som nu tagit plats i Europaparlamentet, i synnerhet på den svenska sidan. Men det behöver inte nödvändigtvis vara en försvagning, enligt parlamentarikerna själva.
Efter valet till Europaparlamentet i maj så blev andelen nyvalda 61 procent. Siffran är ännu högre för den svenska delegationen då många namnkunniga och mångåriga parlamentariker inte ställde upp för omval i år. Endast 4 av 20 är tidigare Europaparlamentariker, och det skulle kunna innebära minskat inflytande för svenskt vidkommande.
Samtliga fyra moderata och två kristdemokratiska parlamentariker är nya, men då det gick bra för båda partierna så blir deras partigrupp EPP den största i den svenska delegationen. Då EPP på det stora hela minskade så ökar därför det svenska inflytandet i EPP, påpekade Tomas Tobé på en pressträff med tillresta journalister. Naturliga samarbetspartner blir partikamrater i Norden och Baltikum.
Den enda socialdemokratiska parlamentarikern som blev omvald var Jytte Guteland, men hon får ändå spela andrafiolen då den tidigare ministern Heléne Fritzon blir ledare för den svenska S-gruppen. Det märktes också på den pressfrukost som S traditionsenligt bjöd in journalisterna till. Guteland påpekade ändå tappert att det kan bli en ny dynamik med nya parlamentariker och att det till och med kan vara en större fördel.
Det senare påpekade också Tobé när han sade att nya parlamentariker inte är så kända för andra och därför lättare att förhandla med än med gamla veteraner som man redan vet var man har. M överraskade ju i valrörelsens sluttamp och vi får hoppas att de fyra nya – förutom Tobé, Jessica Polfjärd, Jörgen Warborn och Arba Kokalari – klarar av att axla manteln efter Gunnar Hökmark och Christofer Fjellner.
Kristdemokraternas representeras av Sara Skyttedal och David Lega, båda bland annat före detta kommunalråd. Skyttedal ville och fick också platser i tyngre lagstiftningsutskott, som bland annat sysslar med energi och industri. Utrikesutskottet ger förvisso möjlighet till bra opinionsbildning, men utrikesfrågor tillhör ju inte parlamentets kompetensområde, och som hon själv sade så lider hon ingen brist på plattformar för att bilda opinion.
Värmländske Charlie Weimers, som bytt parti från KD till Sverigedemokraterna, drev redan som stabschef hos Lars Adaktusson (KD) frågan om kristnas utsatthet i Mellanöstern, samt mot islamism och terrorism, och det kommer han att fortsätta med i utrikesutskottet. Han fick dock också en ersättarplats i det stora Libe-utskottet, som förutom rättsliga och inrikesfrågor också har migrationen på sitt bord. Familjen Weimers har också skaffat hus på Hammarö och kommer att pendla till Bryssel och Strasbourg.
Överhuvudtaget var just Libe nog det mest populära utskottet för de svenska parlamentarikerna att sitta i, tillsammans med miljöutskottet. Och på det stora hela fick våra svenskar också de utskottsplatser de ville ha. Men jag kan tycka det är lite tråkigt, eller kanske snarare en smula ensidigt att våra representanter har så snävt fokus. Visst är det inte riktigt lika glamoröst, men det sker mycket viktig lagstiftning i mer anonyma utskott.
Vänsterpartiets Malin Björk erkände att Europaparlamentet kommer med en mängd rekommendationer om man egentligen inte har beslutanderätt om (som aborter), men att det ändå spelar roll hur man röstar i dessa frågor då det sedan används i debatten i respektive hemländer. Och det har vi ju sett bevis på här i Sverige nyligen.
Alice Bah Kuhnke (MP) var på sitt vanliga utåtriktade själv och kommer säkert att vara den som tar plats, medan Pär Holmgren (MP) nog mest blir den som jobbar i kulisserna med klimatfrågorna. Annars blir det stor tysk dominans i den gröna gruppen, som nog gör att de hamnar lite i skymundan.
Det återstår att de vad den här skaran kommer att åstadkomma under de kommande fem åren. Men misslyckas de så behöver det inte vara deras fel. Ett mer splittrat parlamentet har helt enkelt gjort att det blivit svagare gentemot andra EU-institutioner.
Henrik L Barvå
Politisk redaktör