Strasbourg. Det blev en lätt kaosartad vecka när de nya topposterna i EU skulle utses och när det nyvalda Europaparlamentets höll sin första session.
In i det sista på tisdagskvällen var det oklart om EU:s stats- och regeringschefer skulle komma överens om vilka som under den kommande femårsperioden skulle bekläda unionens fyra, eller fem, toppositioner. Det är en delikat balansgång mellan olika intressen som skall tillgodoses – främst geografiska och politiska. Posterna är en ordförande i Europeiska Rådet, där stats- och regeringschefer samlas; en Hög representant, en sorts "EU:s utrikesminister"; ordföranden i ECB, den europeiska centralbanken; samt den mest kontroversiella frågan om vem som skulle bli EU-kommissionens ordförande. Till dessa hör också valet av talman i Europaparlamentet.
Enligt det system som rådde för fem år sedan så blev kommissionsordföranden den kandidat vars parti vann, eller i alla fall fick flest röster, i valet till Europaparlamentet. Detta system kallas för Spitzenkandidaten, eller spetskandidater, och har varit både hyllat och kritiserat. De stora EU-partierna utsåg sin respektive spetskandidat och krävde sedan mer eller mindre att EU:s stats- och regeringschefer skulle följa det när de sedan nominerade en ordförande för EU-kommissionen – EU:s "regering".
Men de flesta regeringscheferna var aldrig nöjda med det systemet som gav Europaparlamentet för stor makt. Själva spetskandidatsystemet är pseudo-federalt och passar illa eftersom EU trots allt inte är en federation, utan ett mellanstatligt samarbete. Men för de som önskar sig att EU utvecklas i mer överstatlig riktning passar det förstås bra.
Resultatet av de utdragna förhandlingarna blev att spetskandidatsystemet begravdes. Det nya Europaparlamentet är för splittrat och de två stora partierna – konservativa och kristdemokratiska EPP och socialdemokratiska och socialistiska S&D – fick inte tillsammans majoritet, varför deras respektive spetskandidater inte kunde räkna med att utses. EPP hade nominerat gruppledaren Manfred Weber och S&D EU-kommissionären Frans Timmermans.
Toppmötena visade också på att inte bara Europaparlamentet är försvagat, utan också Europas "grand old lady", den tyska förbundskanslern Angela Merkel. Den välunderrättade nyhetssajten Politico skriver om att hon i samband med G20-mötet i Osaka gjorde ett försök att rädda spetskandidatsystemet genom sy ihop en uppgörelse med några andra EU-länder om att låta Timmermans bli kommissionsordförande. EPP skulle få nöja sig med posterna som talman och Hög representant. Detta var en idé som först kläcktes av hennes gamla S-rival Martin Schulz.
EPP-företrädare, som vanligtvis brukar lyssna på Merkel men som nu lämnats helt utanför, gick i taket och sänkte hela uppgörelsen. Det blev till att börja om från början, och på tisdagskvällen lanserades Merkels trogna försvarsminister Ursula von der Leyen som ny kommissionsordförande då stöd för Weber saknades. Den holländske liberalen och premiärministern Charles Michel blir ny rådsordförande och hög representant den spanske socialistiske utrikesministern Josep Borrell. ECB-chef blev nuvarande IMF-chefen Christine Lagarde.
Därmed hade till sist Rådet, alltså stats- och regeringscheferna, visat vilka det är som bestämmer. Den kaxige svenske Europaparlamentarikern Fredrick Federley (C) blev felspådd när han några timmar tidigare på ett möte med tillresta journalister, inklusive undertecknad, sade att Rådet misslyckats med sin uppgift och att det till och med kunde bli så att parlamentet själva skulle få förhandla fram en ny kommission.
En del i överenskommelsen var också att Europaparlamentet röstade fram italienaren David-Maria Sassoli från S&D som talman i 2,5 år, vilket också skedde under onsdagen med stöd av S&D, EPP och den nya liberala gruppen som går under namnet Renew Europe. Resterande mandatperiod skall talmannen komma från EPP. Visserligen var stödet långt ifrån hundraprocentigt i partierna, men i allt väsentligt så har de flesta rättat in sig i leden.
Problem kan uppstå när von der Leyen skall godkännas av parlamentet. De tyska socialdemokraterna SPD, som sitter i koalition med Merkels kristdemokrater, är motståndare till det och tvingade till och med Merkel att rösta nej i Rådet. Om det påverkar röstningen i S&D-gruppen återstår att se om några veckor när Europaparlamentet samlas igen i Strasbourg.
Det som var tydligt när man var i Strasbourg i veckan var hur lite inflytande parlamentet egentligen hade i processen. Det hela gick mest ut på att vänta in vad som hände under stats- och regeringschefernas toppmöte i Bryssel. Först därefter kunde parlamentet agera och exempelvis rösta fram talmän och fördela utskottsplatser. Ett svagare och mer oförutsett Europaparlament är att vänta de kommande åren.
Henrik L Barvå
Politisk redaktör