Med en så liten andel av världens samlade utsläpp kan vi aldrig göra faktisk skillnad utom som ett föredöme för andra att ta efter, skriver Mattias Goldmann.
Svar till Sigvard Eriksson och Björn Holmström (NWT 24/6).
Klimatskeptiker har fel i sak. FN:s klimatpanel, IPPC, samlar tusentals forskare som entydigt slår fast att koldioxidhalten ökar i atmosfären, det förändrar klimatet och det leder till en ökad frekvens av extrema väderhändelser – vilket tyvärr passar väl in i det mönster vi nu ser i praktiken. Jag vill ändå skicka en kram till debattörerna Sigvard Eriksson och Björn Holmström, som i NWT ifrågasätter om klimatförändringarna alls sker. Deras idoga nagelfarande av varenda dokument tvingar oss att ständigt vara noggranna och faktabaserade. Tack för det!
När nu hela världen ställer om för att i linje med Parisavtalet minska sin klimatpåverkan, har Sverige i bred partipolitisk enighet beslutat sig för att gå före. Sju av de åtta riksdagspartierna står bakom de ambitiösa klimatmålen att Sverige år 2045 ska ha nettonoll i klimatpåverkan och redan 2030 ska ha minskat transportsektorns klimatpåverkan med 70 procent gentemot år 2010. Mot detta står Sverigedemokraterna och Eriksson och Holmström. Men deras fråga är inte orimlig: När vi bara står för 0,15 procent av världens samlade klimatpåverkan, vad spelar det då för roll om vi är bäst på att minska utsläppen?
Svaret är: Det är vår enda chans. Med en så liten andel av världens samlade utsläpp kan vi aldrig göra faktisk skillnad utom som ett föredöme för andra att ta efter. Och just dessa föredömen är vad världen nu söker, och vad ett alltmer samstämmigt svenskt näringsliv efterlyser att vi ska bli. För självklart finns det mer affärer i att gå före i den omställning alla ska igenom, än att vara sist på bollen. ”Det enda vi uppnår är att vi blir fattigare, att företag tvingas lägga ned”, påstår de båda herrarna men samstämmiga beräkningar från bl a EU-kommissionen pekar på vinster med att ställa om. Dessutom slår både klimatlagen och regeringsförklaringen fast att omställningen ska ske utan att tumma på välfärden.
”Sveriges självpåtagna roll som föredöme för resten av världen kan aldrig bli annat än en verklighetsfrämmande dröm”, avslutar herrarna. Dessvärre finns det en risk att de får rätt. Dels för att argument om att ta det lugnt i klimatfrågan kan få fäste när man påstår att klimatarbetet hotar välfärden. Men också för att kampen om klimatledarskap nu hårdnar – land efter land kommer till samma insikt; att ta täten är lönsamt. Och när Sveriges utsläpp nu inte minskar i den takt som krävs för att klara klimatmålen, är risken förstås stor att man vänder sig till någon annan för att få klimatmässig inspiration och göra gröna affärer.
Mattias Goldmann
Vd, tankesmedjan Fores