Kritiken mot planerna på att bygga en dyr höghastighetsjärnväg i Sverige tilltar, och Moderaterna har dragit sig ur samtalen med regeringen. Någon nytta för vare sig samhället i stort eller för miljön går inte att spåra, men de rödgröna vill envist driva projektet vidare tillsammans med sina stödpartier.
I går presenterade Stockholms handelskammare en rapport som är i det närmaste en totalsågning av planerna på höghastighetståg. Passagerarunderlaget blir för litet och klimatskulden riskerar att bli permanent, enligt vd:n Andreas Hatzigeorgiou (debattartikel i Dagens Industri 25/6). Sverige är helt enkelt för glesbefolkat för att komma upp i erforderliga passagerarvolymer. Själva byggandet av järnvägen skulle också generera så pass mycket utsläpp att eventuell klimatneutralitet inte uppnås förrän år 2075, och då har med all säkerhet teknikutvecklingen med fossilfria transporter tagit nya språng.
Nu är svensk tågtrafik ett sorgebarn, men den skulle knappast gynnas av den gökunge som höghastighetsbanorna skulle bli. Handelskammaren har i stället kommit med alternativa investeringar som skulle förbättra infrastrukturens stora kapacitetsproblem. Till dem hör en utbyggnad av den befintliga stambanan, nya dubbelspår, en tunnelbana mellan Malmö och Köpenhamn, kortare restid mellan Göteborg och Oslo, och, av intresse för oss i Värmland, en halvering av restiden mellan Stockholm och Oslo. Det sista helt i linje med rapporter som tagits fram de senaste åren och som drivs av bolaget Oslo-Sthlm 2.55.
Även tidigare har det kommit skarp expertkritik. Maria Börjesson, som är professor vid Statens väg- och transportforskningsinstitut, tillhör en av dem. I förra veckan kom hon med förnyade invändningar i en rapport för SNS (DN Debatt 16/6). Höghastighetståg fokuserar på det långväga resandet, där det inte finns så stora vinster att hämta. Istället behöver vi förbättra för det lokala och regionala resandet, där det i dag finns många flaskhalsar, och där den samhällsekonomiska nyttan vore stor.
I förra veckan sade Moderaterna definitivt nej till höghastighetstågen och drar sig ur de samtal som står för handen med regeringen. M hade redan tidigare gjort klart sitt motstånd, trots att de var med och lanserade höghastighetsbanorna 2014. Men den dåvarande kalkylen på 140 miljarder kronor och en byggtid på 15 år blev snabbt ifrånsprungen av verkligheten och M fick ändra sig. I dag skulle regeringens planer kosta drygt 200 miljarder, med en byggtid på 25 år. Båda de kalkylerna kommer garanterat att spräckas, om vi nu trots allt skulle slå in på det spåret.
Nu är dessvärre höghastighetstågen inskrivna i januariöverenskommelsen mellan regeringspartierna och Centern och Liberalerna, och därför kan infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) kosta på sig att säga att de kommer att gå vidare även utan M. Men det vore högst oansvarigt att sjösätta ett sådant här omfattande projekt utan att det finns en bred politisk uppslutning. Den nuvarande regeringen kan ju knappast räkna med att få regera i alla evighet, Jöken till trots.
Med all denna massiva kritik från såväl experter som partier och näringslivsorganisationer får man hoppas att de rödgröna med stödpartier till sist tar sitt förnuft till fånga. Höghastighetståg vore ett dyrt skrytprojekt utan någon större nytta som skulle sluka resurser i decennier.