Det mesta borde tala för Sabuni

Ledare
PUBLICERAD:
Nyamko Sabuni borde få ta över.
Foto: Naina Helén Jåma/TT
Liberalernas partiledarstrid borde vara avgjord vid det här laget, i all synnerhet sedan valberedningen sent på måndagseftermiddagen nominerat Nyamko Sabuni. Men än verkar Erik Ullenhag, och det partietablissemang som står bakom honom, inte vilja kasta in handduken. Men det borde de göra.

Att nominera någon annan än Nyamko Sabuni hade varit utmanande. Med 18 av 21 partidistrikt bakom sig, och med en förkrossande seger i de medlemsomröstningar som hållits i en av svenskt partiväsendes mest öppna processer hade det varit oerhört provocerande om valberedningen gjort något annat. Nu reserverade sig förvisso två ledamöter, men det var till förmån för det Stockholmsdistrikt och det ungdomsförbund som står bakom Ullenhags kandidatur.

I vilket annat parti som helst så borde det räcka för de andra att dra sig tillbaka. Den tredje kandidaten Johan Pehrson såg vartåt det blåste och hoppade av redan innan valberedningen sade sitt. Han sade då att han skulle ställa sig bakom vem valberedningen än nominerade, så han visste väl hur det skulle gå. Politiskt anses han också stå Sabuni närmare.

Varför klamrar sig då Ullenhag fast? Hans enda chans att erövra partiledarposten är att få ombuden att gå emot både medlemmar och valberedning, något han och hans anhängare också uppmanat dem till att göra. Det kan inte uteslutas att den manövern skulle lyckas. De 183 ombuden på fredagens extra landsmöte är fria att rösta som de vill. Men det skulle i så fall ske till priset av ett splittrat parti, där den nye ledaren i praktiken inte hade gräsrötternas förtroende. För att inte tala om hur det skulle se ut hos eventuella väljare.

Efter valberedningens besked postade Ullenhag ett kryptiskt meddelande på Facebook, fullt av politiskt snömos, och där han inte uttryckligen sade om han skulle fortsätta kandidera eller inte. Bara med den veligheten borde han ha diskvalificerat sig för att bli partiledare. Nu framstår han som desperat kalkylerande, och inväntar sannolikt bedömningar om vilka chanser han har.

Ullenhag har vissa högerborgerliga "anhängare", men det rör sig snarare om personer som önskar se att Liberalerna åker ur riksdagen för att aldrig komma tillbaka. Ett problem mindre i den vildvuxna partifloran. Men det vore ett misstag. Liberalerna har en politisk roll att fylla, eller borde ha, för svensk borgerlighet. Och den har de inte så länge de är stödparti åt Socialdemokraterna. Det tycker många av dess väljare och presumtiva sympatisörer också, därav väljarflykten.

Marknaden för politisk vänsterliberalism är redan fylld av Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centern. Att trängas där ger inget. Men på den andra kanten behövs ett liberalt parti. Moderaterna är liberalkonservativa och i kraft av sin storlek inte så ideologiskt stringent. Kristdemokraterna är inte liberaler. Men liberalism behövs i den borgerliga mixen. Det skulle dessutom inverka menligt på det borgerliga blocket om Liberalerna fick, säg, 3,9 procent i nästa val. Detta förutsätter förstås att Liberalerna hittar ut från Jök-labyrinten, och den partiledarkandidat som visat störst avstånd till januariöverenskommelsen är Sabuni, medan Ullenhag tvärtom tagit den till sig.

Om Liberalerna inte skall gå sotdöden till mötes så måste ombuden lyssna på sina medlemmar, om nu inte Ullenhag trots allt tar sitt förnuft till fånga och för partiets skull istället snabbt drar tillbaka sin kandidatur och sluter upp bakom Nyamko Sabuni.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.