Makten över arbetet

Ledare
PUBLICERAD:
Hur mycket blir det?
Foto: Janerik Henriksson/TT
En tänker resa mer och längre, en annan vill tillbringa mer tid med sin partner och en tredje vill bara hinna läsa alla böcker som har köpts genom åren och som ännu står olästa. Att äntligen få dra sig tillbaka och njuta av livet igen som pensionär är en dröm som många delar.

Det är inte att undra på att det är ett känsligt ämne. De flesta har gått genom livet i tron att bara man gör rätt för sig och arbetar så får man en god pension. Dessvärre är det inte riktigt så det fungerar.

Pensionsgruppen, som består av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern, Liberalerna, Kristdemokraterna och Moderaterna, har nyligen presenterat ett förslag om höjd pensionsålder. Den lägsta ålder vid vilken man kan ta ut allmän pension kommer successivt att höjas från dagens 61 år för att 2026 landa på 64 år med möjlighet till fortsatta höjningar. Den ålder som man har rätt att vara kvar på jobbet till höjs från dagens 67 år till 69 år 2023.

Intentionen är god, skall pensionssystemet hålla måste vi jobba längre. Men variationen på individnivå är så stor att denna typ av rigida system inte längre är lämpliga. Detta har Sverigedemokraterna tagit fasta på. I en debattartikel i Dagens Samhälle skriver partiets finans- och pensionspolitiska talesperson Oscar Sjöstedt att frågan om pensionsålder bör präglas av en högra grad av flexibilitet (11/6). I övrigt är dock artikeln tämligen vagt utformad, bortsett från en önskan om ett mer förmånligt pensionssparande.

En rimlig början vore att avskaffa gränsen för hur länge man har rätt att vara kvar på jobbet. Så länge någon kan utföra sitt arbete bör den personen ha samma rätt att fortsätta som alla andra. Hur länge vi arbetar är en viktig del av att ta ansvar för sin pension.

En vanlig invändning mot höjd pensionsålder berör människor med tunga arbeten. De kan inte jobba till 75, många är slut före 60-årsdagen. Vad som dock brukar utelämnas ur den diskussionen, möjligen för att den ofta förs av fackliga företrädare, är att det främst är ett svek från fackens sida.

Privatanställda arbetare omfattas normalt av Avtalspension SAF-LO. De börjar ofta arbeta direkt efter gymnasiet, men ändå görs inga inbetalningar till tjänstepension förrän den månad de fyller 25 år. Skall dessa människor kunna gå i pension när deras kroppar tar slut behöver detta ändras. Möjligen måste facken också prioritera att höja avsättningarna till tjänstepension framför reguljära löneökningar.

En annan realitet är också att inte alla trivs på sitt jobb. Tanken på att stanna där till säg 75-årsdagen kan skapa närmast paniska anfall för somliga. Nackdelen med att högt avlönade akademiker utformar sådana här system är att de ofta glömmer bort denna typ av livsöden. Men om dessa människor anser sig ha råd att gå i pension, varför skall staten hindra dem?

Ansvaret för den egna livssituationen måste givetvis ligga hos människan själv. Det orange kuvert som årligen skickas ut till folk är tämligen pedagogiskt. Går du i pension vid den här åldern får du ut så här mycket. Jobbar du lite längre blir det så här mycket. Kombinerat med en överblick över den privata ekonomin ger det en utmärkt grund för att fatta informerade beslut.

Hur vi väljer att leva våra liv är lika individuellt som våra drömmar. Låt oss bestämma själva när vi skall sluta arbeta.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.