I allmänhetens otjänst

Ledare
PUBLICERAD:
Kulturminister Amanda Lind (MP) presenterar public service-propositionen.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Föga förvånande så kommer den rödgröna regeringen låta public service-bolagen fortsätta göra som de vill, och utmanar därmed hela den övriga mediebranschen. Varför skall Sveriges Television och Sveriges Radio har en gräddfil med pengar tagna direkt ur skattebetalarnas fickor?

I en tid när det nya digitala medieklimatet ställer de vanliga kommersiella företagen inför stora utmaningar så är det en sorts aktör som ständigt kommer undan, och det med politikernas goda minne. Särskilt tidningsbranschen har det svårt att få ihop sjunkande annonsintäkter och minskat antal prenumeranter. Men våra så kallade public service-företag behöver inte bry sig.

Tvärtom så har politikerna redan innan gårdagens proposition om den övergripande inriktningen för public service åren 2020-25 gett dem överlägsna ekonomiska muskler. Den gamla tv-licensen har nu ersatts med en särskild public service-skatt som ingen som tjänar pengar kan komma undan. Drygt 8,5 miljarder kronor går till Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion, och bolagen får dessutom en uppräkning med 2 procent årligen. Inga andra konkurrensutsatta medier kan drömma om vare sig sådana nivåer eller en sådan trygghet. Tillståndsperioderna kommer dessutom att bli åttaåriga från och med 2026, en evighet i dessa föränderliga medietider.

Den här otillbörliga konkurrensfördelen för public service-företagen snarare understryks i regeringens proposition, som ansvarige kulturministern Amanda Lind (MP) presenterade på en presskonferens och på DN Debatt i går. Fast hon kallar det förklätt för "en mer modern reglering som är bättre anpassad till dagens mediala verklighet".

Sant är att public services digitala verksamhet tidigare varit oreglerad – de har kunnat göra lite som de velat utan att kunna granskas i praktiken. Men de nya reglerna bekräftar snarare detta. Det heter att man skall fokusera på ljud och rörlig bild, men samtidigt så säger regeringen att sändningstillståndets kärnområden också skall utvidgas till de digitala plattformarna. Och det är ju där som den otillbörliga konkurrensen med de kommersiella aktörerna spelar roll.

Public service-bolagen har alltid varit emot den så kallade förhandsprövningen av nya tjänster, som de menar inskränker deras frihet. Men förhandsprövning har aldrig tillämpats sedan den infördes 2010, och som innebar att bolagen själva skulle anmäla nya tjänster för slutgiltigt avgörande av regeringen. Det är en klen tröst att andra aktörer nu skall kunna anmäla sådana tjänster till prövning, för samtidigt så säger regeringen att nya tjänster inom kärnverksamheten, dit alltså nu även de digitala räknas, skall undantas från prövning. Så vad återstår då att anmäla och pröva? I ljuset av detta framstår skrivningarna om att de kommersiella mediernas konkurrensförutsättningar skall värnas som rena dimridåer.

Den här propositionen är knappast ägnad åt att stilla oron hos de vanliga medieföretagen eller hos den ökade andel av befolkningen som börjar ifrågasätta hur dagens public service fungerar. Visst är förtroendet högt för bolagen, men skiktningen är stor mellan folk som lutar åt vänster respektive höger, där de senare har lägre förtroende än de förra. Att man envist håller fast vid det "breda innehållsuppdraget" – som alltså även inkluderar lekprogram, dokusåpor, melodifestivaler och stora sportevenemang som med fördel kunde visas hos de kommersiella kanalerna – stärker heller inte legitimiteten framöver.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.