Oj, oj, oj. Värmlandsteatern fick till en riktig fullträff under premiären av Söderkåkar i Kvarteret Almen i söndags. En väldigt välrepeterad ensemble gav publiken många härliga skratt och väckte liv i en snart 90 år gammal klassiker.
Trots att vädret inte riktigt visade sig från sin bästa sida denna söndagseftermiddag störde det varken publik eller ensemblen. Läktaren blev fullsatt och försäljningen av regnponchos kunde inte ha gått bättre. Smart drag av kioskpersonalen.
Första gången en publik kunde se Söderkåkar var den 7 juni 1930. Efter två år blev föreställningen film, men det skulle dröja ända till 1970 innan Söderkåkar slog igenom ”på riktigt”.
Versionen som sätts upp av Värmlandsteatern är omskriven i Karlstadversion och inledningsvis så bjuder ensemblen på skönsång med ”Almenvisan”. Regi och manusbearbetning är gjord av Carina Ekman som tillsammans med Bepa Hedåsen, producent, skapat någon slags magi. Att väcka liv i ett snart 90 år gammalt manus kan inte bara vara lätt. Men lyckas, det gör de.
Publiken får lära känna bröderna Erik (Per-Olof Hallerbäck) och Johan (Claes Carling) som efter föräldrarnas död ärver familjens gård och därför bor grannar. När ena brodern, Erik, får ekonomiska problem och vill sälja gården blir det drama och upprörda miner från brorsan Johan. I hans värld finns det inget som skulle få honom att sälja gården.
Mitt i allt detta finns även historien om Maj-Britt, den fagra unga kvinnan som bor hos Erik och hans fru Aurore (gestaltad av Annika Larsson), som är Maj-Britts moster. Efter att Maj-Britts mamma gått bort fick mostern ta över som styvmamma. Aurore försvårar Maj-Britts situation då Maj-Britt blir kär i grannpojken Albin, det vill säga brodern Johans son. Allt blir ett känslomässigt drama där Maj-Britt blir tvungen att välja mellan kärlek och pengar.
Publiken får också följa med när bygdens polis Karlsson, gestaltad av Mattias Bernspång, och brevbäraren Olsson, gestaltad av Robert Johansson, bråkar om det söta hembiträdet Malin, som är en riktig karltjusare. Wicktoria Jackman, gör en suverän tolkning av karaktären och varje gång hon säger ”dä ä mitt liv dä se” ger hon åter liv åt Monica Zetterlunds mest kända replik.
Som extrem nörd inom teater, revy och show har undertecknad sällan skådat en person, inom amatörteater, som är så ett med sin karaktär som Claes Carling är i hans gestaltning av brodern Johan. Han får varenda replik att låta naturlig och man glömmer liksom bort att han inte går hem som en Johan, utan som en Claes.
Ida Blom och Alexander Granlund, som Maj-Britt och Albin, sjunger finstämt i duetterna. Foto: Pressbild Alexander Granlund, Bo Forsberg, Claes Carling och Lena Wallman Alster. Foto: Pressbild Wicktoria Jackman och Lena Wallman Alster. Jacman gör en briljant tolkning av hembiträdet Malin. Foto: Pressbild
Det finns flera bra sånginsatser värda att nämna. Ida Blom, som spelar Maj-Britt, briljerar med sin vackra stämma och hennes motspelare, kärleken Albin, gestaltad av Alexander Granlund, svarar bra i deras duetter. Ett plus i kanten även till Robert Johansson som i sitt solonummer hinner säga Karlstads alla gator snabbare än man nästan hinner uppfatta orden.
Bosse Forsberg, som spelar karaktären Larsson, är också värd att nämna. Han och hans fru Jana, Charlotte Lander, har ett riktigt bra samspel som ”äkta bråkande makar”. Johan Lindqvist spelar överklassdirektör Josefsson och Christoffer Backa spelar överklassadvokaten Aurelius med inlevelse och trovärdighet. Lena Wallman Alster gör även hon en trovärdig insats som Johans trogna hustru som alltid fixar kaffe och brännvin när det behövs.
Inte att glömma: Emma Österblom, som under showens hela tre timmar(!) kompar ensemblen på dragspel.
Föreställningen slutar som den börjar med ”Almenvisan” och publiken gungar med i takt. När sista tonen är tagen reser sig publiken och gänget på scen får stående ovationer. Vilken premiär. Hatten av för detta gäng.