môra-Per är svaret på alla våra drömmar!

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
"môra-Pers nya album är mer blind kärlek än den Katarina Frostenson på 268 sidor spacklar ner i alla håligheter i den där boken om Jean-Claude Arnault", skriver Anrell.
Vad är det egentligen vi måste bevara och skydda om det här ska fungera?

Jag tänker att nävgröt med fläsk är en sån sak.

Gammelvala. Västanå. Picasso i Kristinehamn. Ernst. Lerin. Selma.

Jag tänker till och med att Ferlin är en sån sak och så läser jag Katarina Frostensons nya bok ”K” som är så otippat och osannolikt bra att jag inte tror ens mina ganska härdade ögon. Och när jag på flera ställen ser att hon citerar långa stycken av Ferlin i allmänhet och ”När skönheten kom till byn” i synnerhet så är det ju inga tveksamheter längre annat än att Nils Ferlin måste vi verkligen bevara.

Alla bokhandlare bör vi för övrigt också vårda ömt.

Och skivhandlare. Jag tror att det kanske rent av bara finns en enda skivhandlare kvar i Värmland. Det är inte mycket.

Det var när jag irrade bort mig i såna grubblerier som jag insåg att jag i mitt ständiga skrivande här totalt glömt bort en av de finaste värmländska företeelserna som finns.

Jag har producerat en värmländsk världsbild på den här sidan 176 gånger och inte en enda gång har jag skrivit något vettigt om en av de bästa kulturbärarna som det här landskapet har.

Jag är bedrövad.

Jag skäms.

Undrar ni vad jag försummat så till den milda grad?

Jag syftar självklart på popgruppen môra-Per.

Allt handlar om att försöka ta sig samman och åka från brustna hjärtans dal hemåt – och det går som vi alla vet via väg 61, som môra-Per sjöng redan på albumet från 2003.

På förra albumet fanns mästerverket ”Som en sång av Kjell Höglund” och sen dess har så mycket hänt att den svenska sjaskighetens gråa poet själv numera blivit huvudperson i en reklamfilm om att man vänjer sig - och Sverige är inte det Sverige vi en gång kände.

Dessbättre.

Och så nu, i försommarens Kjell Höglundska långsamma desperation, släpper môra-Per ett nytt album och det är så bra och så värmländskt och så kärleksfullt att jag sitter helt förstummad och skakad, som om jag just upptäckt musiken igen och den är inte längre som en Kjell Höglund-sång utan mera som en kväll nere på Olssons brygga när môra-Per sjunger de nya sångerna och jag inte hinner dit i tid, men det räcker att jag vet att de är där.

Nya albumet är så bra.

Nya albumet är en triumf.

Nya albumet är svaret på alla våra drömmar.

Nya albumet är mer blind kärlek än den Katarina Frostenson på 268 sidor spacklar ner i alla håligheter i den där boken om Jean-Claude Arnault.

Nya albumet är mer Nils än Ferlin.

Nya albumet heter för övrigt Hopp om liv. Det låter ju inte riktigt så på jössehäringska men jag ska inte ens försöka skriva ner det här på min rikssvenska dator. Ni som bor i landet där man säger kopete och stônete oftare än champagnevisp och Stureplan vet ändå vad jag menar.

Jag tycker att môra-Per alltid funnits mitt i den svenska musikfållan som befolkats av namn som Tomas Ledin, Eldkvarn med Plura, Traste Lindéns kvintett, Perssons Pack. Adeln bland artister som både berättar och svänger intill vansinnets yttersta krets.

Det är få som klarar det, men môra-Per tillhör eliten.

På nya albumet har man tagit hjälpt av Johan Johansson som levt ett helt liv i den stockholmska musikvärlden i band som Strindbergs och KSMB. En man med fötterna djupt i den Södermalmska myllan i huvudstaden. Han har förlöst môra-Per musikaliskt. Tidigare var det bra. Nu är det sensationellt. Tidigare var det dans bort i vägen. Nu är det djuperotiskt. Tidigare var det finstilt. Nu är det djupa, breda tydliga penseldrag. Förut var det förgätmigej. Nu är det Mårbackapelargoner. Förut var det försynt Viksvallen. Nu är det Hammarbyklack som hörs ända bort till Glava.

Texterna är starka. Det har varit ett tungt år. Kärleken har haft en kris och sannolikt har en otrohetshistoria av någon sort förstört relationer. Det har varit ”ett jävla år”, kort sagt, som de sjunger. Ferlinska nederlag. ”Jag fastnar framför teven/Låter förmiddagen gå/Är det måndag eller tisdag? Jag tar en öl och tänker på/Det var ett jävla år i år.” Höglundska nederlag. Poesi.

Stig Dagermans ”Flykten” är en fin påminnelse om att dagens invandrardebatt inte är ny; Arvika blev världen.

Världen blev Arvika.

Som det alltid varit sen Paris flyttade till Racken och norrmännen flydde och bildade sin frihetskoloni under ockupationen.

En affär finns det alltså kvar som säljer skivor. En enda. En klädaffär vid torget i Arvika. Men å andra sidan; albumet släpptes samma sekund i New York, Burundi, Moskva och Peking. Och på Södermalm. Streamingtjänsterna är helt gränslösa och môra-Per är lika mycket Manhattan som mangårdsbyggnaden vid Ängbackelon. Och tvärtom.

Så det så.

Veckans värmlänning

Peter i ”Halv åtta hos mig” på TV4 konstaterade i måndags efter en sushiorgie med halkiga pinnar i Grums att ”I Väse äter vi med kniv och gaffel”. Inga konstigheter.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.