Ett forcerat slut för en framgångsrik fantasysaga

Signerat
PUBLICERAD:
Emilia Clarke som Daenerys Targaryen med sin drake Drogon.
Foto: Helen Sloan/HBO via AP
Efter bara sex avsnitt tog så den sista säsongen av fantasysagan Game of Thrones abrupt slut, och lämnade många tv-tittare både missnöjda och svikna.

Egentligen är framgången för HBO-serien Game of Thrones märklig. Sällan har en fantasiberättelse fångat så många även utanför den snävare nördkulturen. Så var det inte när jag växte upp, då var fantasy och science fiction ett randfenomen, med töntstämpel. Nu är det tack och lov dock annorlunda. De mest framgångsrika underhållningsfenomenen i dag handlar om superhjältar, rymdskepp och drakar. Att människan är ett berättande djur är numera erkänt i kulturens huvudfåra.

Men även i det perspektivet är Game of Thrones lite udda. Det är en betydligt mörkare och hårdare värld än till exempel Tolkiens Midgård. Men det är kanske just det att Game of Thrones skildrar en mer realistisk mänsklig natur – låt vara i en värld med magi, odöda och drakar – som gör att vi kan identifiera oss mer med den. Vi har ju vår egen rika historia att ösa ur.

Peter Dinklage som Tyrion Lannister.
Foto: Helen Sloan/HBO via AP

I en intressant artikel i New York Times (21/5) skriver den konservative kolumnisten Ross Douthat om vad som lockar med fantasy. Fantasyberättelser utspelar sig ofta i övergången mellan en förmodern och mer förtrollande värld och det man skulle kalla den sekulära tidsåldern. Däri finns en ångest och en spänning över vad som kanske förloras men också kan vinnas tillbaka. Inte för inte så är ondskan i dessa berättelser ofta en sorts kombination mellan förmodernt och postmodernt. Sagan om ringens Saruman som brutal industrialist eller de vita vålnaderna som frammanar klimatförändringar i Game of Thrones.

Men det ger inte hela förklaringen. En annan lockelse är det politisk-historiska berättandet, med en detaljerad världsbyggnad med eko av vår egen historia, låt vara med magiska och fantastiska element. Det är något som skulle kunna kallas för sociologiskt berättande och som också är vanligt i mer framgångsrika science fiction-historier. Game of Thrones, och än mer dess litterära förlaga i George RR Martins ännu icke avslutade bokserie A Song of Ice and Fire, utlovades som den bästa föreningen av dessa två aspekter.

Sophie Turner som Sansa Stark.
Foto: Helen Sloan/HBO via AP

Tyvärr så slarvade de båda tv-producenterna D B Weiss och David Benioff bort båda dessa i sin forcerade strävan att få ett snabbt slut på sagan, så att de kan börja ägna sig åt andra projekt. Det uppstod helt enkelt tidsbrist när en massa trådar skulle sys ihop, och därför är den sista säsongen en stor besvikelse. Rollfigurer förändras nyckfullt och för snabbt, eller inte alls, eller faller tillbaka i gamla mönster utan att man hinner med att ge godtagbara förklaringar till det. Jag har egentligen inga problem med vad som till exempel hände med Daenerys, men det var vägen dit som var för kort.

Den redan förkortade åttonde säsongen kändes som man snabbspolade igenom material för minst tre ytterligare säsonger bara för att producenterna hade tröttnat. De visste var de ville landa, men inte riktigt hur de skulle komma dit. Det är förvisso ett problem som de brottats med ända sedan tv-serien för ett antal säsonger sedan hann i kapp Martins bokserie. Plötsligt fanns det ingen på förhand given berättelse utan de måste hitta på själva. Därför blev också tv-serien sämre när de inte kunde luta sig mot Martins penna längre.

Maisie Williams som Arya Stark.
Foto: Helen Sloan/HBO via AP

Nu är George RR Martin inte skuldfri heller. Vi har inte sett någon ny bok på åtta år, medan de första fem böckerna gavs ut under en tid av 15 år. Även hans berättande började svälla över all breddar. Ursprungligen hade han tänkt sig göra ett hopp i tiden mellan bok tre och fyra, men fann att det inte skulle fungera för där hans rollfigurer befann sig. Då började han fylla ut med ett utökat persongalleri och trådar så att det blev en vildvuxen röra han själv har svårt att bena ut.

Grovt tillyxat är berättare arkitekter eller trädgårdsmästare. Arkitekter lägger omsorgsfullt upp intrigen och planerar medan trädgårdsmästare hittar på under resans gång. Martin är en erkänd trädgårdsmästare men vars trädgård blivit en djungel.

Inför det sista slaget vid King's Landing.
Foto: Helen Sloan/HBO via AP

Då har Weiss och Benioff gjort vad de kunnat, men ändå misslyckats. Som Zeynep Tufekci skriver i en uppmärksammad bloggpost på Scientific American (17/5) har de har inte förstått lockelsen i sociologiskt berättande utan istället fallit tillbaka på en typ av psykologiskt berättande som är så vanligt i Hollywood. Nu överdriver han kanske en del om hur lite individen betyder, men han har onekligen en poäng. Men sedan misslyckas de även med det psykologiska berättandet, eftersom de måste hinna till slutet snabbt.

Det är synd att denna saga som fascinerat mig ända sedan jag började läsa böckerna sådär runt 2005 fått ett sådant här slut. Förhoppningsvis blir Martins bättre, om han nu får ändan ur vagnen någon gång.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.