Nästa vecka, den 12 juni, fyller Sören Dalevi femtio år. Han är en av Svenska kyrkans yngre biskopar. Med hjälp av biskopsämbetet står han i spetsen för Karlstads stift, stort, mångskiftande, stad och land, stora skillnader och mycket som förenar. Önskepresenten? Ett bidrag till Trädprojektet i östafrikanska Tanzania.
Nu sitter vi vid ett bord i Biskopsgårdens stora kök. Där finns en spishäll från 1700-talet och Sveriges äldsta ännu fungerande diskmaskin. En museipjäs. En stolthet för åtskilliga biskopsfamiljer. Biskopen bjuder på kaffe och kakor som en av döttrarna har bakat. Nånstans kring fötterna roterar en trevlig hund med kloka ögon. Hunden heter Svante.
Vi talar om detta med att fylla femtio, hur det är.
Och varför Sören Dalevi - trots ett visst inre, inte alltför intensivt, motstånd - firar en offentlig födelsedag. Är det ett krav att en stiftets tjänstgörande biskop ska födelsedagsfira med uppvaktning och presenter?
– Ja, lite grann är det väl så, hade jag inte varit biskop och fyllt femti så jag nog firat mer diskret. Kanske hade jag rest bort.
Trädprojektet
Men nu ingår offentliga ceremonier i högsta grad i en biskops åtaganden. Firandet av jämna år är en sådan sak.
– Men jag har aldrig firat någon av mina tidigare födelsedagar på det sätt som det blir nu. Födelsedagar har aldrig varit så speciella för mig, åtminstone inte mina, säger han.
Någon “önskelista” har inte Karlstadsbiskopen Sören Dalevi skrivit ihop. Han har den i minnet och den innehåller tre punkter: Bidrag till Trädprojektet (som drivs av Karlstads stift), goda böcker och...en hyfsat stor målning av Lars Lerin! Det senare, mer ett skämt än allvar, säger han med ett skratt eftersom han är väl medveten om prisbilden. Åtminstone den som har skapats på konstauktioner.
– Jag tycker mycket om Lerins tavlor, förklarar han, eftersom han har fångat en hel del av det värmländskt melankoliska. Jag uppskattar det.
Bokläsande, skrivande
Böcker då? Ja, trots arbetsprogrammet för biskopen så hinner han läsa en hel del skönlitteratur. Han talar om detta läsande som om det vore ett behov. Vilket det uppenbarligen är.
Läsandet, säger Sören Dalevi, hjälper “oss” - med oss avser han kyrkans präster - att sätta ord på känslor och förbättra språket. Två viktiga saker för en biskop och kyrkoledare som vill vara både en läsande och en skrivande person. Att Sören Dalevi är en skrivande person vet sedan några år inte minst NWT:s läsare. Varje månad publiceras en krönika av biskopen, och det är texter som verkligen når ut. Även till den del av allmänheten som inte avlägger kyrkobesök.
– Just nu är jag inne i en österrikisk period av läsande, berättar han, och jag har ägnat mig mycket åt Thomas Bernhard, en mycket stor författare, och hans landsman Robert Seethaler.
Thomas Bernhard (1931 - 1989) väcker Sören Dalevis intresse bland annat för en mycket skarp antinazism. Ett faktum som gjorde Bernhard illa tåld i vissa ideologiskt eftersläpande kretsar av det österrikiska samhället.
Föregångare
– Karlstads stift har alltid haft skrivande biskopar, betonar han, kanske för att inte framstå som nånting unikt.
Några av de flitigaste bok - och skriftutgivarna kan nämnas: J.A. Eklund och Arvid Runestam, Gert Borgenstierna och Sven Ingebrand, Bengt Wadensjö och Esbjörn Hagberg.
Ja, egentligen samtliga sedan det tidiga 1900-talet. Sören Dalevi vill gärna ansluta sig till denna “tradition”. Men dagens förfinade digitala teknik gör att han når ut i långt större utsträckning än föregångarna. Sören Dalevi finns på nätet-. Och nätets publik är potentiellt mycket större än vad exempelvis den spännande Gert Borgenstierna hade kunnat ana. Eller Runestam, en biskop som Sören Dalevi förser med ett speciellt hedersuttryck: “Antinazist”. Han gör det för att han, biskopen i Karlstad upplever att vår tid, vår vardag, inte minst världens politiska vardag både oroar och skrämmer. Och det är just de totalitära tendenserna och attackerna mot mänskliga rättigheter som bekymrar honom.
Tusen dagar
Han har varit biskop i 1000 dagar, något som journalisten Helena Söderqvist fint tar upp i en artikel i stiftets tidskrift Kyrknytt. 1000 dagar i Biskopsgården, från början var det inte alldeles klart att det skulle bli ens någon dag. I den första valomgången för några år sedan hamnade Sören Dalevi på sjätte plats. En placering utom räckhåll för ett biskopat.
Men så inträffade det överraskande att han faktiskt vann.
– Det var - ärligt! - en väldigt stor överraskning för mig. Plötsligt så valdes jag till biskop. Och jag har verkligen trivts bra i den rollen. Jag och min familj blev mycket väl mottagna, och det beror på att Karlstads stift är ett vänligt stift. Här finns inte de konfliktytor som man kan hitta på andra håll. Det finns inte ens kvar något motstånd mot kvinnliga präster.
Stiftets allmänna vänlighet har varit ett gott stöd för familjen Dalevi i Biskopsgården, inte minst för biskopen som i ett tidigare liv kanske inte ens på skämt och inför sig själv vågade tänka på en framtid som efterträdare till J.A. Eklund och Runestam och Hagberg.
Men så blev det och i mitten av nästa vecka får Sören Dalevi uppleva, för första gången, hur Karlstads stift jämnt-år-hyllar sin kyrkoledare.
Fotnot: Den som vill glädja den femtiårsfirande biskopen och bidra till bättre miljö och goda arbetstillfällen i Tanzania: Swisha pengar till 123 439 5240 och ange att bidrag handlar om “Trädprojekt i Tanzania”.