Takida - Mycket yta, lite djup

Skivor
PUBLICERAD:

Takida

Sju
(BMG/Jubel)

Många har en åsikt om Ångekvintetten. Oavsett åsikt så kan nog de flesta enas om att de gör sin grej riktigt bra.

Fjolårsingeln Master slog stort i Rocksverige, likaså lite mer ösiga öppningsspåret What about me? som vittnade om ett hungrigt Takida.

Tyvärr klarar inte resten av skivan att leverera samma rockiga driv som de facto är gruppens styrka tillsammans med känslan för smittsamma melodier. Sju har en fin yta, men jag saknar ett djup som skulle ge albumet ökad livslängd. Det känns som alla överraskningarna är avslöjade redan efter första genomlyssningen, så jag fortsätter att lyssna planlöst utan triggande nerv och då spelar det ingen roll hur välgjord produktionen är. Vokalisten Robert Pettersson känns mer positiv i sitt uttryck, kan det bero på att han får sjunga duett med frun Dea Norberg på den avskalade balladen Untouchable, Pt. 2.? Sju kommer definitivt att gå hem hos de inbitna, själv känner jag mig ganska nöjd, men önskar mer hållbart ös nästa gång.

Bästa låt: Fading into life

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.