Spelrecension: My Lovely Daughter

Spel
PUBLICERAD:

My Lovely Daughter

Switch/Windows
Gamechanger
Åldersmärkning: 16

My Lovely Daughter inleds med en varningstext, om att spelet innehåller otäcka scener och teman. Och visst är det groteskt, men det förtar effekten något när utvecklarna flaggar med det redan från början. Inte minst som det känns mer som koketterande än som en genuin varning.

Hur som helst så är My Lovely Daughter ett intressant litet spel. Det är en simpel blandning av simulator och strategi, där du måste utnyttja tiden och resurserna på bästa sätt. Det är ett ganska enahanda och repetitivt spel, som bärs upp helt av sin tematik.

Du vaknar upp utan minne, och ser din dotters döda och ruttnande kropp i rummet. Genast bestämmer du dig för att försöka väcka liv i henne, och ta reda på vad som hänt. Till din hjälp har du en alkemi-bok, som lär dig hur man skapar levande små dockor, kallade homunculus, av olika material.

Det verkligt groteska ligger i att du föder upp de här små varelserna, som ser dig som sin far, bara för att mörda dem. Du skickar ut dina små dockdöttrar på olika jobb, så att du kan få in pengar till mer material. Du kan köpa presenter åt dig, så att de ska tycka om dig mer, och gå upp i nivå snabbare. Så att du ska kunna döda dem snabbare.

Deras stackars små förrådda själar används sedan till att försöka väcka liv i din döda dotter, som du med jämna mellanrum måste använda kemikalier på att hon inte ska ruttna. Det är becksvart, så klart, men det mest otäcka med spelet är hur snabbt den här loopen av uppfödande och dödande blir slentrian. Det är en berättelse om den förgörande kraften i sorg, likväl som en ond saga om brist på empati. Synd bara att spelet inte är mer effektivt i sitt berättande.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.