Nu. Nu borde det väl ändå vara nog? Åtgärder borde ha vidtagits igår!
Aldrig hade jag trott att detta skulle drabba mig. Jag som älskade mitt jobb som lärare. Jag älskade att undervisa, jag älskade verkligen kontakten med eleverna.
Men jag fick nog. Det var aldrig något uttänkt, utan det var min kropp som brakade. Min kropp som inte längre klarade denna stress- hur än jag försökte.
I 20 år har jag arbetat som lärare, och tyvärr har jag långsamt från insidan sett den svenska skolan förfalla.
"Lärarbristen är enorm"
"Ingen söker längre lärarutbildning"
Jo, så är det! Läraryrket är inte vad det bar för bara några år sedan. Tumskruvarna dras konstant åt med allt fler undervisningstid, mer administration, större klasser.
Jag har slutat "fika" för länge sedan. Dricker inte längre kaffe. I min värld har det varit bortslösad tid; varje sekund måste utnyttjas- annars tappar man i tid och stressen blir till slut ohållbar. Antalet arbetstimmar/vecka för mig som klasslärare har nog i genomsnitt legat på 50-60.
Men man kommer till en gräns. En dag orkar plötsligt inte kroppen mer. Det är inte ens mitt psyke som kollapsat - utan kroppen.
Jag är en av alla dessa "utbrända" lärare. En av dem som en gång brunnit - men som kanske "brunnit upp" av stressen.
Mina elever grät när de fick höra att jag tvingas ge upp yrket.
Själv gråter jag inte ens längre. Jag har gråtit nog över den svenska skolan. Över lärares arbetssituation, som i slutändan drabbar eleverna.
Nej! Jag är bara trött!
Jag lämnar skolan nu. Jag med. För att jag, liksom många av mina kollegor, har stressat mig sjuk, och det är så klart inte värt det.
Något behöver göras åt skolan! Inte om en månad eller om två dagar. Utan nu! Helst igår!
Fd lärare