4 juni 1989. Studenterna och vanliga kineser protesterade förgäves. För 30 år sedan slogs de brutalt ned med hjälp av regimens stridsvagnar. Kommunismen hade än en gång visat sitt rätta ansikte.
Det var frihet, öppenhet, demokrati och kamp mot korruptionen som man ropade efter där på Himmelska fridens torg i Peking. Studentprotesterna hade växt under hela våren, och hade fått ett ökande stöd hos befolkningen. Även i partiapparaten fanns det vissa sympatier. Det hela började den 16 april 1989 när studenter började demonstrera för att högtidlighålla minnet av den nyss avlidne Hu Yaobang. Hu hade tvingats bort som kommunistpartiets generalsekreterare två år tidigare, sedan han ansetts för svag i bemötandet mot tidigare studentprotester 1986.
Men så lätt tänkte inte kommunistpartiet släppa ifrån sig makten, även om det fanns en kluvenhet i partiet. Den hårdföre premiärministern Li Peng stod mot den mer reformsinnade partichefen Zhao Ziyang, som ville ha dialog med studenterna. Samhällsklimatet och levnadsstandarden hade förbättrats efter kulturrevolutionens slut och ordförande Maos död, och det hade skett under överinseende av Deng Xiaoping, som var Kinas högste ledare. Deng beklädde dock inget av de officiellt främsta ämbetena. Hans formella position var den som ordförande i centrala militärkommissionen, vilket gjorde honom till arméns överbefälhavare.
Deng kom att inleda de ekonomiska reformer som än i dag präglar Folkrepubliken Kina, och som skapat ett inte föraktligt välstånd. Men han tänkte inte överge kommunistpartiets kontroll över samhället. Misstaget att släppa den kontrollen kunde beskådas i det som samtidigt hände i Öst- och Centraleuropa. Våld och förtryck har alltid varit kommunismens signum, för utan det så förlorar den all sin makt. Det insåg Deng och det inser dagens kinesiska makthavare alltjämt.
Politbyråns ständiga utskott kunde inte ena sig, och då fick Deng och ett gäng äldre kommunistledare gripa in. Zhao avsattes och ersattes av Jiang Zemin. Sedan kunde man utlysa undantagstillstånd den 20 maj. Minst 30 divisioner från fem av Kinas sju militärregioner mobiliserades, inalles 300 000 man. Många av soldaterna var obildade bondpojkar med ringa förståelse för vad som hände i huvudstaden och därför lätt kunde indoktrineras. Men alla förband var inte helt pålitliga, och ett antal armékårer och befälhavare vägrade lyda order eller tillämpade förhalningstaktik.
Den 4 juni var det då dags att slå ned protesterna med våld. Stridsvagnar och andra pansarfordon från det eufemiskt benämnda Folkets befrielsearmé rullade in över studenternas läger och soldater sköt urskillningslöst. Antalet dödsoffer är okänt, men det kan röra sig om så mycket som 3 000. Det nakna våldet triumferade och efter massakern så tilltog repressionen. Många rensades ut.
I dag är massakern på Himmelska fridens torg i det närmaste en icke-händelse i Kina, där den knappt lärs ut och många kineser ät inte ens är medvetna om att den inträffat. För kommunistregimen har händelserna varit lyckosamma då de kunnat sitta i orubbat bo i tre decennier. Sedan Xi Jinping blev högste ledare 2012 har förtrycket hårdnat ännu mer, och i dag skulle några nya protester knappast ens kunna växa fram. Kontrollen över samhället och medborgarna är så stor, nu också med hjälp av den digitala erans verktyg.
Men det gäller att inte missta sig över det ytliga, och geografiskt ojämnt fördelade, välståndet. Marknadsekonomin är hårt statsstyrd och någon frihet och öppenhet finns inte. Under ytan vilar kommunisternas maktinnehav på våld och hot om våld.
Regimens tentakler sträcker sig numera också utanför landet, till länder som luras in i dess intressesfär. Men även till regimens kritiker i andra länder, som till exempel NWT och undertecknad när vi skrivit om Taiwan. Även den här texten lär rendera kritik från den kinesiska ambassaden.
Henrik L Barvå
Politisk redaktör