Orättvist. Sverige har bland världens högsta skatter. I gengäld får vi bland världens längsta vårdköer. Utan de privata vårdföretagen som avlastar sjuk- och hälsovården skulle situationen vara ännu värre. Det är beklämmande att se hur regeringen fortsätter kämpa för att uppnå detta mål.
Den 1 juli träder den i kraft. Lagändringen som belägger inhyrd vårdpersonal med 25 procents moms. Det slår oerhört hårt mot privata vårdgivare. De offentliga kompenseras nämligen av staten för ingående moms.
Bakgrunden är regeringens djupt kända antipati mot privata företag som är verksamma inom vården. Förra året vid den här tiden beslutade riksdagen att införa en särskild skatt för dem som har sjukvårdsförsäkring via sina arbetsgivare. Ett fult sätt att straffa dem som trots att de betalar höga skatter för långa vårdköer betalar för att lösa detta själva. Därtill kontraproduktivt. De som inte längre har möjlighet att få företagsfinansierad vård belastar ju i stället den offentliga vårdapparaten och gör de köerna ännu längre. Vem är det egentligen som vinner på det?
Då handlade det om att göra tillgänglig vård till en klassfråga. Det skall inte vara ett alternativ annat än för de verkligt förmögna, exempelvis parti- och facktoppar. Att det gör livet sämre för alla som får vänta ytterligare några månader för säg en höftledsoperation bekom inte regeringen. Den hade bestämt sig långt tidigare, privata företag är dåliga. Det skulle ingen verklighet komma att ändra på.
Nu handlar det om att försöka få privata vårdföretag att plocka ned skylten för gott. Samma gamla unkna inställning till verkligheten och vårdbehoven finns kvar. Finansminister Magdalena Andersson (S) har förklarat för SVT Nyheter att om det nu slår så hårt mot företagen är det bara att välja att timanställa personalen i stället så försvinner problemet (12/5).
Finansministern vet dock lika väl som branschen att det inte är så enkelt. Företagen vittnar om att det inte finns någon att anställa. Många föredrar helt enkelt friheten som kommer med att vara egen företagare. Anderssons ursäkt för varför hon inte kommer att stoppa lagändringen, trots att hon kan, är alltså intet mer än en undanflykt.
För dem som berörs handlar det dock om mycket mer än så. Det handlar i vida ordalag om livskvalitet, om tillgänglighet till vård. Rent praktiskt kan det handla om liv och död. Läkarförsörjningen i glesbygd kommer att drabbas kraftigt av den nya skatten. Små vårdföretag saknar möjligheter att hantera den här typen av nya, stora kostnader. Intäkterna kommer inte att räcka till och många lär bli tvungna att lägga ned verksamheten. För vårdtagarna återstår att uppleva hur närmaste läkarbesök kan göras inte ett par mil bort utan i stället måste betydligt längre avstånd korsas – om kroppen alls klarar av det.
Att Socialdemokraterna har övergett alla som bor utanför städerna är uppenbart. Först organiserade man bort Polisen för att spara pengar. Nu är det vården som står på tur. Tror de ens på talet om att det skall gå att leva i hela Sverige på partihögkvarteret längre? Det kan helt enkelt inte vara mer än ett cyniskt försök att lura väljare man inte längre bryr sig om. Den förda politiken talar sitt tydliga språk.
Regeringen har fortfarande chansen att visa att den faktiskt bryr sig om medborgarnas hälsa. Den lär försittas.