Försvagat Europaparlament

Ledare
PUBLICERAD:
Splittringen var bra och nödvändig.
Foto: Olivier Matthys/AP
Hur det gick för våra svenska mandat i Europaparlamentsvalet vet vi. Men hur gick det i själva Europaparlamentet som helhet? Det blir en splittrad och försvagad församling som möts, och det kan faktiskt vara bra för de som vill se mindre av överstatlighet.

Det blev aldrig någon större framgång för populistiska och nationalistiska partier i EU-valet, trots att många svenska politiker till vänster och i mitten försökte utmåla det hela som en folkomröstning mot högerextremism. Strängt taget var det bara i Italien som de skördade några betydande framgångar, med regeringspartierna Lega och Femstjärnerörelsen. Annars bytte de olika populistpartierna mest väljare med varandra, som i Nederländerna där de som tidigare valt Geert Wilders frihetsparti nu istället lade sin röst på Demokratiskt forum.

Det gick bra för de gröna partierna, särskilt i norra och västra Europa, med plus 17 mandat. I Tyskland blev de nästa störst medan socialdemokratiska SPD, som länge haft problem, rasade. Men räcker det för ökat grönt inflytande i parlamentet?

I Frankrike har många förfasats över att Marine Le Pens parti, som numera heter Nationell samling (ingen brydde sig tydligen om att konsultera någon historiekunnig innan namnbytet), fick 23 procent. Men då måste man komma ihåg att hennes gamla parti Nationella fronten fick 25 procent i förra valet. President Macrons Renässanslista fick stora framgångar, och kommer att utgöra en stor förstärkning för parlamentets liberala grupp, men kommer också att dominera densamma. De gamla klassiska socialist- och gaullistpartierna gjorde fick usla valresultat.

Detta är den stora trenden i årets val till Europaparlamentet. De gamla dominerande partierna till höger och vänster, särskilt i Europas stora länder, gjorde med något undantag dåligt ifrån sig. Det gör att de två stora blocken i parlamentet – socialdemokratiska S&D och konservativa och kristdemokratiska EPP – förlorar sin majoritet, med minus 39 respektive 35 mandat. Nu kommer de inte längre att kunna göra upp sinsemellan. De kommer att behöva minst en grupp till för att nå majoritet.

Det kommer därför att bli rätt bökigt och utgången i de olika besluten mindre förutsägbara. Det är inte ens säkert att det blir någon av de stora blockens så kallade spetskandidater som blir EU-kommissionens nye ordförande. S&D har fört fram holländaren Frans Timmermans (en bidragande orsak till varför det gick så pass bra för de nederländska socialdemokraterna) och EPP tysken Manfred Weber. Men utan klar majoritet så är det inte säkert att Europaparlamentet röstar för någon av dem.

Det kan öppna för någon annan, som till exempel Finlands Alexander Stubb, som förlorade mot Weber i EPP:s nomineringsprocess. Eller att EU:s stats- och regeringschefer i Europeiska rådet helt enkelt som förr själva lyfter fram en kandidat. De var aldrig överdrivet förtjusta i tanken på att det är parlamentet som skall utse kommissionsordförande. Och de som vill se mindre av utveckling i federal riktning borde välkomna ett sådant övergivande av den pseudo-parlamentarism som inte hör hemma i EU.

Likaså kommer ett splittrat och svagare Europaparlament att innebära att dess makt minskar relativt rådet och medlemsländerna, också bra för de som vill mota överstatligheten i grind. Så på det stora hela är detta kanske ändå ett välkommet valresultat.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.