Riksdagens tre oppositionspartier ökade med 11,6 procentenheter i Europaparlamentsvalet, medan partierna bakom januariöverenskommelsen och vänstern i stort backade med 10,3 procentenheter. Det blåste klara högervindar i helgens EU-val.
Särskilt Moderaterna klarade sig över förväntan, mycket tack vare en bra slutspurt. Att man i valrörelsen fokuserade mer på sakfrågor, och kanske då allra tydligast när det gäller det hot mot tryggheten som många väljare känner, betalade sig. Sedan gjorde också toppkandidaten Tomas Tobé mycket bra ifrån sig i SVT:s slutdebatt, där de flesta andra mest ägnade sig åt pajkastning. Det är ett friskhetstecken att den sortens seriositet belönar sig. M gick från tre till fyra mandat.
Men inte ens M kunde avhålla sig helt från tjuvnypen, som framför allt yttrade sig i när man stämde in i indignationsstormen mot Kristdemokraterna i abortfrågan. Man såg väl en chans att återta en del av de väljare som gått, eller skulle gå, till KD. Vad den tasksparken mot Moderaternas enda verkliga allierade kan komma att få för betydelse för samarbetet framöver återstår att se.
KD klarade sig ändå riktigt bra, trots det massiva motståndet från media och andra partier under den sista valveckan. Det blev partiets bästa EU-val någonsin och man fick två mandat. Men de kunde ha fått ett ännu bättre resultat, vilket tyvärr visar att osakliga kampanjer går hem. Aborträtten är en fråga som sitter djupt i Sverige och minsta upplevda tvekan straffar sig. Att Lars Adaktusson inte var kandidat spelade ingen roll, och hans osynlighet när bomben briserade bättrade inte på krishanteringen.
Sedan kan ju observationen göras varför det aldrig blev någon storm i media kring MP-kandidaten Pär Holmgrens vurm för klimatdiktatur, eller att det sjöngs antisemitisk kampsång i Socialdemokraternas förstamajtåg i Malmö. Men alla gick i gång på att det spelades ”Sweet Home, Alabama” på Ebba Busch Thors torgmöte i Lund.
Miljöpartiet backade ganska ordentligt, men de fick å andra sidan rekordsiffror 2014, och klarade sig faktiskt bättre än väntat. Det kan de nog tacka Greta Thunberg-effekten för, alltså den draghjälp som de fått av att klimatfrågan lyfts fram så mycket i media sedan i vintras. Det kan nog även delvis förklara Centerpartiets uppgång. C har också fått en del mer väljare som tidigare röstat på något av vänsterpartierna.
Vänsterpartiet står besviket och stampar och Feministiskt initiativ är i princip utraderade. Så det är många vänsterväljare som försvunnit sedan sist.
Sverigedemokraterna ökade, men liksom i riksdagsvalet inte alls så mycket som de nog hoppades. Sedan M och KD skärpt till sig så har de plötsligt fått konkurrens, och toppkandidaten Peter Lundgrens tafsande kan ha spelat en viss roll. Kan det möjligen vara så att SD har nått sitt tak? Nu när det finns stabilare alternativ till höger så får de kanske vara glada om de når upp mot 20 procent?
Liberalerna klarade sig kvar med ett nödrop, men räcker de för att krisinsikten skall sjunka in? Nu finns partiet i stort sett bara i våra fyra storstäder.
Socialdemokraterna överraskade med ett hyfsat valresultat, trots en usel valkampanj där de utmålade sina motståndare som extremister, for med osanningar och gjorde medvetna missförstånd. Med hyfsat får förstås att de inte gick ännu sämre, men backade ändå lite, och fick det sämsta nationella resultatet någonsin. Den långsiktiga trenden talar inte för dem.
Avsaknaden av dagsländepartier som Fi, Piratpartiet och Junilistan gjorde även att årets val blev mer likt ett vanligt riksdagsval.