Varför skiter Värmland i sin historia?

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Lasse Anrell vill se både ett hockey-museum och ett Sven-Ingvars-museum i Värmland. Ulf Sterner (bilden) har material till det ena.
SVT:s serie om hockeyns födelse i Sverige är en installation som rimligtvis måste få Stora journalistpriset i berättarklassen.
Den borde också framkalla skammens gullila rodnad på samtliga makthavare värda namnet i den kulturhistoriska svansjö som heter Värmland.

Varför?

Jo, därför att här har ni Sveriges moderna historia liggande i små och stora kartonger framför er – men ni har inte gjort ett skit för att ta hand om den.

Och – om vi ska vara ärliga – det är andra gången på ett par år som det händer och även den här gången så är det Restsverige och riks-TV som lyfter fram den värmländska kulturskatten medan hela den Carl Philipska eliten hukar i sina bänkrader och hoppas att ingen ska hinna ladda om innan den stora tystnaden råder igen.

Vad talar jag om?

Jo, första gången var det ju Sven-Ingvars som TV4 i allmänhet och Anders Nilsson och Mats Jankell i synnerhet lyfte fram i en magisk dokumentär. Femplus. Stark. Värmland blev Sverige och Sverige blev Värmland.

Och allt låg, fick vi veta, i Ingvar Karlssons gästkammare och väntade.

Sverige brydde sig.

Värmland brydde sig inte.

I alla fall inte de som hade som jobb att vårda landskapets historia.

I SVT:s nya dokumentärserie handlar del ett om Ulf Sterner i de breda svepen och hans tid tillsammans med sin idol Nisse Nilsson i Forshaga och Tre Kronor i de mera finstilta sekvenserna. Allt med Tre Kronors och svensk hockeys framväxande som en fond.

Forshaga blev Sverige och Sverige blev Forshaga.

Magiska bilder.

Magiska filmsekvenser från första VM i Stockholm.

Magiska inspelningar från Deje.

Nisse Nilsson och Ulf Sterner tillsammans vid köksbordet i Jens Linds dokumentär.

Jag har träffat både Ulf Sterner och Nisse Nilsson i några sammanhang i samband med Färjestad-matcher. Det var stora stunder för mig. Jag stod i givakt när Nisse pratade i all sin ödmjuka upphöjdhet medan Ulf Sterner fick mig att nästan hisna av förtjusning över att han var så bitsk i repliken att jag själv kände mig som en liten försynt småhandlare i jämförelse med min åldrade men knivskarpe idol.

Stora stunder.

Jag med mössan i hand.

De med all den vänlighet man kunde tänka sig.

Ulf Sterner visade runt i dokumentären i sitt förråd där han förvarar gamla utmärkelser och tröjor och filmer och bilder. Där låg ett helt färdigt museum och väntade, tänkte jag.

Har någon annan tänkt det?

Värmlands museum?

Färjestad?

Löfbergs arena?

På samma sätt som Sven-Ingvars hela historia finns bevarad och har ställts ut några gånger så finns den där. Bara att hitta en plats att smälla upp den.

2007 var jag inbjuden att förrätta invigningen av en försiktig utställning på länsmuseet när FBK fyllde år.

Thomas Rundqvist sa:

– Tänk om vi sedan kunde flytta över alltihopa till vår arena. Men det gäller ju också att hitta ett lämpligt utrymme.

Efter några månader packades utställningen ned.

Jag hörde envisa rykten att ett Sven-Ingvars-museum var mer eller mindre klart för något år sen. Jag hade säkra källor, men ombads att inte skriva nåt förrän det var helt klart. Sen dess har inget hänt, vad jag vet.

Ulf Sterner visade runt på platsen i Deje där isbanan låg som var platsen där Europas bästa spelare skapades på 50-talet.

Han visade bruket där han som tonåring kom på kant med facket och gick ur efter en konflikt om avgiften. Sen uppmanade facket alla på bruket att inte prata med Sterner. De flesta skulle blivit knäckta av en sån aktion av makt. Men inte Sterner. Han var av ett annat virke och sannolikt stärkte det honom istället.

Efter VM-guldet 1962 kom han tillbaka till bruket som hedersgäst och facket dukade upp med tårta och hederstal och fjäsk ända ner i suspensoaren.

– Då var det glömt, sa Sterner med ett mycket ironiskt men hyfsat varmt leende.

Så typiskt Sterner.

Inte mer långsint än nödvändigt.

Han tog aldrig skit. Men han stod för rätten att den som mobbats som barn och kallats ”Tyskungen” behövde inte fjäska.

Nu är det dags att Värmland skärper sig.

Om någon politiker och kulturnisse läser det här har jag ett krav:

Fixa ett Sven-Ingvars-museum före årsskiftet.

Fixa ett hockey-museum före årsskiftet.

När sommarens stora satsning på polsk-svenskt mode (!) är avslutad finns det väl lite plats…?

Invigning nummer ett bord hållas av Oscar, Johanna, Eva – och Ingvar.

Invigning nummer två borde hållas av Ulf.

Jag håller gärna högtidstalen på båda.

Hockey Hall of Fame i Toronto lockar folk från hela världen. Svenskar älskar hockey. De skulle självklart besöka Karlstad.

Så det så.

För övrigt:

Nisse Nilsson dog 2017.

Ulf Sterner lever i all välmåga – men hur är det egentligen med de ansvariga på Värmlands museum och Löfbergs Arena…?

Veckans TV-inslag

Den bitska Gudrun Kullgren Nilsson, 93, från Säffle dominerade TV4 Nyheterna i måndags med sitt budskap att gamlingar åtminstone borde ha samma rätt till umgänge som hundar.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.