Kyrkerud – Värmlands konstigaste skola

Några kilometer utanför Årjängs centrum, vid kanten av Västra silen, ligger Kyrkerud.

Folkhögskolan som om ett par år fyller 50 och är känd för sin konstinriktning.

– Här blir man sedd och deltagarna växer verkligen som människor, konsten blir som en biprodukt, säger läraren Henric Westlund.

I början av 1970-talet förvandlades skogs- och jordbruksskolan Kyrkerud till något helt annat. I stället för djur fick konsten ta plats i ladugården, som gjordes om till verkstäder för de konststuderande.

Under åren som gått har, grovt räknat, 1 300 konstnärer utbildats på skolan.

I en av verkstäderna står Raija Hjalmarsson och lägger några avslutande drag på en tavla som kanske ska vara med på helgens vårutställning.

– Jag har alltid tyckt det har varit roligt att måla, men jag hade inte de möjligheterna som ung. Så som pensionär tänker jag passa på, säger hon och berättar att hon avverkat två år på Kyrkerud.

– Men vi är tre stycken som ska fortsätta ett år till.

Har utbildningarna här varit som du tänkt dig?

– Ja, det har varit väldigt bra, man är fri. Och något som jag gillar är blandningen av åldrar. Det är lätt att glömma bort sin ålder.

Jan Andreasson tillträdde som rektor i oktober, och kom från rollen som socialchef i Eda kommun.

– Det låter som en klyscha, men här bedrivs socialt arbete på riktigt. Det är det bästa jobbet jag har haft, säger han om sin nya arbetsplats.

– Det händer så mycket med deltagarna som går här.

Det är något som återkommer när man pratar med anställda och deltagare på Kyrkerud.

– Det är deltagarna som gör skolan. En del i att deltagare utvecklas är att det är små grupper och man använder gruppen i undervisningen och det gör att deltagarna lär känna varandra på ett annat sätt. Alla får sin tid och plats, säger Lena Andersson Hautoniemi, lärare i måleri.

– Och de som går här har alla sökt hit har samma intresse och det bygger också en vänskap för livet. Och vi har många deltagare som gått alla kurser.

Henric Westlund, lärare i skulptur, teckning och grafik, fyller i:

– Här blir man sedd och deltagarna växer verkligen som människor, konsten blir som en biprodukt.

En av dem som har gjort en tid på skolan är Ringvor Hägglöf, som av kompisar kallas för ”ett inventarium”.

– Jag närmar mig fem år nu. Jag gjorde ett uppehåll ett år, men det var så tråkigt.

Vad var det som var tråkigt?

– Jag saknade stämningen och möjligheterna som finns här, och att vara i ett sammanhang. Och i och med att det är så blandade åldrar så blir man stimulerad och man hänger med i nutiden. Ens barnbarn tycker att man är jättehäftig.

Stina Ståhl är en annan deltagare som kommit upp i pensionärsåldern.

– Det är så fantastiskt att också vi kan gå här. Jag har fått höra att jag är modig som går här, men jag bejakar bara en lust. Jag känner mig inte modig, säger Stina Ståhl.

Hon sökte sig till Kyrkerud för att hon gillar att hålla på med lera, men inte att dreja.

– Och då hittade jag den här skulpturkursen. Jag skulle säga att vi äldre har växt upp i den bästa av tider, med studier, jobb och det bara fortsätter och fortsätter.

Vad är det då som lockar människor i alla åldrar?

– Många har jobbat i samma yrke i 30 år och behöver en paus. Då går man här ett år, tar med sig det man fått här och går tillbaka till sitt jobb. Men då har man berikat sig själv och det är folkhögskola för mig, säger Lena Andersson Hautoniemi.

Men gemenskapen på Kyrkerud tar inte slut bara för att lektionerna för det. Eleverna skapar film- och bokklubbar, yogasammankomster eller använder lokalerna till att skapa.

– Vissa målar på dagen och syr på kvällen. Det blir som en bubbla här och deltagarna ägnar sig åt det som finns. Det blir ett kitt som inte vi lägger oss i, säger Lena Andersson Hautoniemi och återkommer till de rymliga verkstäderna.

– Åh, gud ja, verkstäderna är en av anledningarna att söka hit.

Lokalerna är som sagt öppna för alla, och deltagarna kan utnyttja varandras kunskaper i olika ämnen.

– Alla har egna erfarenheter vilket gör att man kan fråga en annan deltagare om råd om man fastnar i något och inte bara vända sig till lärare, säger kursdeltagaren Elsa Bernholm och tillägger:

– Det är bra att de som är lärare här också är verksamma konstnärer, så man får höra om jobbet bakom också.

I en av måleriverkstäderna står Elin Kotchompoo med sin palett och utnyttjar sina nyvunna kunskaper i färglära.

– Jag trodde att jag kunde måla när jag kom hit, men det kunde jag inte. Men fasiken va bra det är att gå här.

Elin Kotchompoo säger att hon hamnade i en livskris och behövde något nytt. Det nya blev ett basår i måleri. Och det är någon hon gillat.

– Här hamnar man i en bubbla.

Något som också är signifikativt för många deltagare på Kyrkerud är att släktingar gått där tidigare. Flera av de som NWT träffar på rundvandringen berättar att de är andra eller tredje generationen med koppling till skolan.

Pontus Karlsson, kursdeltagare och utställningsgeneral för helgens utställning, visar upp en skulptur han arbetat på i ”minst två månader”. En gipsskulptur på kanske 75 kilo.

– Men det är också frigolit på insidan för att den inte skulle bli för tung.

Han hade ingen som helst tanke på att gå de konstnärliga utbildningarna när han påbörjade allmän kurs för nästan 4,5 år sedan.

– Men det är en risk man tar när man läser på Kyrkerud, man kan bli konstnär, säger han och skrattar lite.

– Men jag märkte att jag mådde bra när vi hade estetveckorna. Stressen släppte.

Hur är det nu, mår du bra även om det är konsten som är grejen?

– Det är lite mer stress nu, men jag mår bra.

Skulpturen heter The King of Thorns och kom till efter att han fått uppmaningen att jobba lite större.

– Jag funderade lite sen var det bara att skaffa armeringsjärn och sätta i gång. Jag känner mig nöjd med hur den blev, det är väl investerad tid.

Under terminerna görs en del studiebesök på utställningar runt om i Sverige och andra länder. Ett sätt att lära sig mer om tekniker och se hur ”kollegor” – som Lena Andersson Hautoniemi uttrycker det – arbetar.

– Det skapar en djupare förståelse för det man gör.

Förutom kurserna på skolan finns också akademier, en sorts distanskurser, med tre träffar på plats per termin.

– Det är intensiva helger och ett sätt för tidigare deltagare att hålla kontakten med skolan, säger Henric Westlund.

Hur är det med söktrycket till skolan?

– Det kan bli bättre, det tycker vi. Vi har möjlighet att ta emot fler. Men samtidigt har jag lärt mig att i en högkonjunktur så dalar söktrycket hos folkhögskolorna. Folk jobbar mer än de utbildar sig, om man säger det lite slarvigt. Så även om det inte är hela sanningen så är lågkonjunkturer vår bästa vän, säger Jan Andreasson.

– Samtidigt är det en större konkurrens i dag, det finns ett 40-tal folkhögskolor med konstinriktning.

Henric Westlund tror att det finns ett gott rykte som sprids via mun mot mun-metoden, då släktingar sprider ordet vidare.

– Det är ett hållbart sätt att jobba.

Henric Westlund är en av skolans fem lärare, sedan tillkommer en del gästlärare. Deltagarna kommer från hela landet.

– Men det är många från Värmland och Göteborgsområdet. Och det är personer som är på väg mot något eller som behöver en paus i livet, men gemensamt är att alla har ett estetiskt intresse.

Vad tycker och tänker Årjängsborna om Kyrkerud?

– Jag tror att det har förändrats en hel del de senaste åren. När jag växte upp var det lite fult i vissa kretsar att vara estet, så att komma hit var en helt ny upplevelse på vad det innebär att vara estet, säger Pontus Karlsson, som växt upp i Årjäng.

– Jag tror att det finns en mycket mer positiv inställning till Kyrkerud nu. Jag tycker att alla skulle behöva gå ett år på folkhögskola.

Rektor Jan Andreasson säger skolan har en ambition att bli en tydligare del av Årjängs kulturliv.

– Det är ett viktigt uppdrag vi har, att synliggöra vår verksamhet.

Hur då?

– Vi har en bra dialog och samverkan med kommunen och politiker och tjänstemän har varit här på besök.

Ett annat sätt att bjuda in lokalbefolkningen är en del workshops och öppen folkhögskola.

Då kommer det hit besökare och målar, vilket är en fin kanal mellan oss och Årjäng, säger Lena Andersson Hautoniemi.

Deltagarna uppmuntras också till att göra egna projekt under tiden på skolan. Elsa Bernholm har på eget bevåg gjort en uppsats om krokins historia i teori och praktik.

– Här får man utveckla sina idéer och ingen bedömer hur jag skriver. Det finns ingen press utifrån och det ska inte sättas några betyg.

– Det är också något som är bra med skolan, att ingenting är omöjlig här.

I ett rum intill matsalen har Elsa Bernholm under en tid också haft en egen utställning med skulpturer och krokimålningar.

I helgen är det dags för den årliga vårutställningen. När hösten sedan närmar sig kommer en del elever återvända, medan andra går vidare. En del inom konsten, en del till något annat. Som Elsa Bernholm.

– Jag ska läsa teknisk fysik på universitet, men försöka ha konsten vid sidan av, säger hon och berättar att hon hängde med en kompis på en föreläsning.

– Jag försökte skriva av det som sades, men jag tröttnade så jag tecknade av professorn i stället, säger hon och skrattar.

Hur ser då framtiden ut för Kyrkerud?

– Som sagt så vill vi bli en del av kulturlivet här och vi har lokaler och förutsättningar för det. Och framöver tror jag att nysvenskar blir en grupp som kommer behöva folkhögskolorna, säger Jan Andreasson.