“Bygden ska få leva och utvecklas”

Insändare
PUBLICERAD:

Svar till “oro för Finnskogens effekter”, i NWT 20 maj.

Vad är ett världsarv? Och varför ska just Finnskogen hamna på listan över hus och platser som hela världen lovar att bevara?

Ett världsarv är vad man bestämmer. I Finnskogens fall är det några gårdar som redan har ett starkt skydd, de är byggnadsminnen, kulturreservat eller på annat sätt skyddade. Annars får de inte vara med. Och där tar det slut. Skogen hamnar utanför om den inte ingår i till exempel Juholas kulturreservat, närmast gården.

Vy över del av Finnskogen.
Foto: Jonas Berglund

Runt de skyddade gårdarna ska man vara försiktig med byggnationer som kan påverka utsikten eller hur man uppfattar platsen. Till exempel vill man undvika vindkraftverk precis framför tunet vid Ritamäki eller om man bygger ett nytt hotell bredvid Kvarntorp.

I Södra Ölands kulturlandskap, i centrala Karlskrona eller vid Skogskyrkogården i Stockholm, alla dessa redan världsarv, pågår livet som tidigare och det faktum att dessa platser fått rätten att kalla sig världsarv ses som en tillgång av kommunen och invånarna.

Det är målet med arbetet för att kanske, kanske få Finnskogens redan skyddade gårdar att bli världsarv. Det är en lång resa och det är svårt att få rätten att kalla sig världsarv, men väl där lovar alla länder att de utvalda gårdarna ska skyddas från till exempel krig och förfall och att de tillhör vårt gemensamma kulturarv.

Som jag uppfattar insändaren från i lördags är det också författarnas önskan att bygden ska få leva och utvecklas, utifrån invånarnas behov. De som finansierar arbetet med ansökan har alla bygdens väl i sinnet.

Det fina i kråksången är att inget sker emot invånares och lokala intressenters vilja. Det är omöjligt att göra en världsarvsansökan om inte befolkningen och kommunen tror att det kommer att tillföra trakten något.

I fallet Hälsingegårdarna är det några gårdar som ingår i världsarvet och bygden runt omkring som drar nytta av detta när besökarna bor, äter, tankar och handlar. Det är inga folkmassor som översvämmar besöksmålen, men intresset ökar. Vi vill kunna berätta om hur man lever i skogen, av skogen, både då och nu, från svedjebruk till pågående, modernt skogsbruk och vi vill att fler ska få upp ögonen för den unika historia som inspirerar och uppmuntrar oss att ta nya tag när det känns motigt. Det löser sig, det får gå, det har jag lärt mig här på Finnskogen.

Ett självklart centrum för att berätta om allt detta är Torsby Finnskogsmuseum i Lekvattnet. Det är en del av Värmlands museum som verkar i och för hela länet.

Birgitta Elfström

Projektledare för Finnskogen, vägen till världsarv

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.