Generalrepetition inför månlandningen

Apollo 10. Så nära men ändå så långt borta. Det var bara drygt 15 000 meter till månytan när besättningen avfyrade raketmotorn som tog dem tillbaka i omloppsbana. Själva landningen fick anstå till nästa besättning två månader senare.

Apolloprojektet

En sista generalrepetition inför själva månlandningen – det har man kallat en av de mest bortglömda, men ack så viktiga, färderna i det amerikanska Apolloprojektet. På Apollo 10 gjorde man i stort sett allt som den senare världshistoriska Apollo 11 gjorde, så när som på själva landningen och utforskandet av månytan. Varför då inte gå hela vägen?

Vissa i rymdflygstyrelsen Nasas ledning ville det, men astronauten Tom Stafford, som var befälhavare på Apollo 10, argumenterade emot, främst av praktiska skäl. Det var fortfarande så mycket man måste lära sig och testa. Visst hade man prövat en del i omloppsbana kring Jorden med Apollo 9, men att göra det runt månen var en annan sak. Och så fick det bli.

Apollo 10 lyfte från uppskjutningskomplex 39B (den första och enda gången för Apollo; startplattan på 39A var redan upptagen inför Apollo 11) den 18 maj 1969. Under större delen av uppskjutningsfasen skakade Saturnusraketen våldsamt, så kraftigt att astronauterna trodde att man skulle få avbryta och att den bräckliga månlandaren riskerade att skadas. Men allt skedde inom toleransnivåerna och efter att man satt kurs mot månen kunde kommandomodulens pilot John Young, som senare skulle landa på månen med Apollo 16, docka och extrahera månlandaren från det sista raketsteget.

Månlandaren hade fått namnet Snoopy (seriefiguren Snobben) av astronauterna och kommandomodulen kallades för Charlie Brown (Karl). Detta gjorde Nasa lite sura och bestämde att man hädanefter skulle ha mer värdiga anropssignaler. Månlandarens pilot var Gene Cernan, och skulle bli sista mannen på månen med Apollo 17. Alla tre astronauter var veteraner från Geminiprogrammet. Ett flertal direktsändningar i färg på tv skedde, och tittarna hemma kunde bland annat höra Frank Sinatra sjunga "Fly me to the moon" från den translunära rymden.

Efter tre dagars färd gick man in i omloppsbana runt månen, på 110 kilometers höjd (som jämförelse är låg omloppsbana runt Jorden för den internationella rymdstationen ISS 400 kilometer). Det var tid för Stafford och Cernan att ta sig ned i månlandaren och där möttes man av en veritabel snöstorm. Det visade sig att isolering hade lossnat från dockningstunneln och spritt sig i kabinen, så man fick städa upp först. Förmodligen hade också bitar av denna isolering fastnat i dockningsringen och orsakat några graders skillnad i anslutningen. Man var oroliga för att detta skulle skada dockningsanordningen vid separationen och i värsta fall omöjliggöra återdockning, men farhågorna besannandes inte.

Den 22 maj – för precis 50 år sedan – separerade man Snoopy från Charlie Brown och månlandaren fyrade av sin raketmotor för att ta sig in i en elliptisk omloppsbana vars lägsta punkt bara var 15 kilometer från den plats i Stillhetens hav där Apollo 11 senare skulle landa. Det var en höjd där man kunde undvika att slå in i de högsta månbergen som kunde vara 6 kilometer höga.

Från den höjden skulle alla senare månlandare påbörja nedstigningen, men inte Apollo 10. För säkerhets skull hade Nasa inte gett Snoopy full tank, om astronauterna mot förmodan skulle ha frestats att landa. De kunde ha landat, men inte haft nog med bränsle för att ta sig upp igen.

När det efter åtta timmar var dags att åka tillbaka och åter docka med Charlie Brown så började Snoopy tumla runt våldsamt. Efter ett antal sekunder fick Stafford styrsel på farkosten sedan han separerat det nedre landningssteget från det övre retursteget. Felet hade orsakats av att man av misstag låtit en dubblering av manuella och automatiska kommandon ske.

Sedan man åter dockat kastade man av Snoopy, som sedan fick fyra av sin raketmotor tills bränslet tog slut. Det förde in den på en omloppsbana kring solen, och där kretsar den än i dag, den enda använda månlandaren i ursprungligt skick. Alla andra har antingen kraschat på månen eller brunnit upp i jordatmosfären. Den 24 maj anträdde man färden hem och slog faktiskt ett ännu gällande hastighetsrekord – med 39 897 kilometer i timmen, eller 0,0037 procent av ljushastigheten som Stafford brukar säga – strax innan återinträdet.

Därmed var allt klart för den historiska landningen. Cernan sade till Armstrong och Aldrin att de hade ritat en vit linje i skyn så att de inte skulle köra vilse på vägen. Allt som behöver göras var de där sista 15 kilometrarna.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Andra artiklar i serien om Apolloprojektet:

Branden som kunde ha stoppat månfärderna (27/1 2018)

Den kraftigaste raket som någonsin byggts (4/4 2018)

Apollo 7: En nästan perfekt testflygning (20/10 2018)

Apollo 8: Astronatuerna som räddade 1968 (24/12 2018)