Ytterst är det kanske inte periferin och EU:s ytterområden som står för sönderfallet utan dess kärna och mitt, skriver Hans Wallmark.
En liten bok med stort innehåll. Så enkelt kan Ivan Krastevs skrift Efter Europa sammanfattas. Med sina mjuka pärmar och ett omslag huvudsakligen i svart med några fallande stjärnor vilar den tämligen oansenlig i handen. Men det är en läsupplevelse.
Krastev är statsvetare från Bulgarien. Tillbringar sin tid mellan forskningsuppdrag i Sofia och Wien. Med sin bakgrund i ett av kontinentens mer fattiga länder tar han sig an EU:s och Europasamarbetets utveckling, hot men även möjligheter på ett synnerligen kunnigt sätt.
Synen på samarbetet är ju onekligen i ständig rörelse. Se på Sverige! Under lång tid var medlemskap en fråga att undvika. Även om Moderaterna sedan 1960-talet pläderat för ett ja fanns en utbredd tveksamhet. Socialdemokraterna sade konsekvent nej, nej. En uppfattning som kom att ändra sig som ett delförslag i ett ekonomiskt åtgärdsprogram framlagt av statsminister Ingvar Carlsson (S). För att delvis skyla den ändrade uppfattningen hänvisades till nya förutsättningar i form av Berlinmurens fall.
Svenska folket sade 1994 sedan ja till moderatledaren Carl Bildts stora glädje och den andra sidans enorma frustration. Före Brexit fanns nog växande invändningar i Sverige. Efter folkomröstningen i Storbritannien för tre år sedan och det tilltagande parlamentariska kaoset som följt på det i London är kretsen som kräver utträde också hos oss en krympande skara. Svenskarna rusar i höjden över mest EU-vänliga befolkningar. Så till den grad att det öppna motståndet övergivits både inom Vänstern och Sverigedemokraterna.
Ivan Krastev gör en god poäng av att många länder i Centraleuropa har en historia av förtryck eller att de utgjort delar av olika imperier. Några mer tillåtande som Habsburgarnas Österrike-Ungern. Andra nationer djupt skändade under andra världskriget och decennierna därefter. Ett land som Polen har genom historien ständigt ändrat geografisk skepnad och under en tid upphört att existera som suverän stat. Det kan vara förklaringar till varför självbestämmandet så starkt värnas på sina håll. I delar av EU har man precis skakat av sig det förtryck som kom med bolsjevikernas revolution 1917 och som fick sitt slut först 1989.
Ivan Krastev pekar på att migrationstrycket mot Europa ses som en utmaning och där EU inte uppfattas som en del av lösningen utan snarare som en del av problemet. Dessa krafter pekas ut som nationella. I själva verket är de kanske huvudsakligen vanmäktiga över en union som inte klarar av att hantera situationen: "Vår tids populism handlar inte om att ’folket’ låter sig lockas av nationalisters romantiska tongångar, vilket var fallet för ett århundrade sedan eller mer. Den är i stället en populism underblåst av demografiska beräkningar av Europas minskade betydelse i världen och den förväntade massrörelsen av människor till Europa. Det är ett slags populism som historien och tidigare händelser har rustat oss dåligt för."
Ytterst är det kanske inte periferin och EU:s ytterområden som står för sönderfallet utan dess kärna och mitt. Oförmågan att rätt läsa och förstå budskapet leder till konvulsioner i unionens kärnländer. Även om Macron lyckades bli vald till Frankrikes president på vad som sågs som ett både framtidsinriktat och Europavänligt budskap skakas hans nation av upplopp arrangerade av de så kallade gula västarna.
Både socialdemokratin och den traditionella borgerligheten är marginaliserade och den politiska utmaningen står nu Le Pens radikala gruppering respektive en djupröd ytterkantsvänster för. I den värsta av världar kanske det är dessa två som får möta varandra i nästa presidentvals avgörande andra omgång; "Och om det verkligen blir en fråga om desintegration, kommer den inte att bero på upplösning i periferin, utan på uppror i centrumet (Tyskland, Frankrike)."
Krastev erkänner för sina läsare att han kan ses som dyster och varnande. Men det finns ändå ord som skänker hopp och förhoppningsvis kan inspirera: "Ett närmare studium av den politiska desintegrationens historia visar att den som vill överleva hela tiden måste improvisera. Flexibiliteten snarare än rigiditet är vad som ännu kan rädda Europa."
Hans Wallmark
Riksdagsledamot och utrikespolitisk talesperson (M)