Förtroendet för socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) är sedan länge förbrukat. Det är inte bara det att hon sparkade generaldirektören Ann-Marie Begler från Försäkringskassan av politiska skäl – under ett valår. Hon har också ljugit om saken. Därför är det helt riktigt av Moderaterna att väcka misstroende mot henne i riksdagen. M fick snabbt stöd av Kristdemokraterna och sedan har också Sverigedemokraterna och Liberalerna anslutit sig. Nu ligger avgörandet i Centerpartiets hand.
I Sverige har vi inte ministerstyre. Myndigheter agerar självständigt och tolkar regleringsbrev och andra bestämmelser under eget ansvar. Att sedan generaldirektören Ann-Marie Begler lyckades lite för väl med sitt uppdrag – att få ned sjukskrivningstalen – för att det skulle vara politiskt bekvämt för den rödgröna regeringen är en annan sak. Det är absolut inget skäl att omedelbart ge henne sparken. Men det var det som Strandhäll gjorde.
Då framfördes ingen offentlig kritik mot Begler, och strax innan hade hon blivit erbjuden jobbet som chef för pensionsmyndigheten. Men när hon utfrågades i riksdagens konstitutionsutskott (KU) så sade Strandhäll att Begler fått gå för att hon misskött sitt uppdrag. Vad är det som gäller nu? I ett öppet brev till KU så anklagar den tidigare generaldirektören Adriana Lender och den tidigare rättschefen Eva Nordqvist vid Försäkringskassan Strandhäll för att ljuga. Detsamma gör en tidigare internrevisor. Även tidigare har många personer på myndigheten ryckt ut till Beglers försvar.
Det är faktiskt häpnadsväckande arrogant agerat av Annika Strandhäll, och i förlängningen hela regeringen. Det är socialdemokratisk maktfullkomlighet när den är som allra värst. Det skulle i och för sig också kunna handla om ren okunskap om vad man som statsråd får och inte får göra, och hur förhållandet är mellan regeringen och myndigheterna. Men högmodet finns där ändå.
Socialdemokraterna och statsminister Stefan Löfven (S) försöker blanda bort korten när har kallar väckandet av misstroende för "oseriöst" och säger att man borde invänta KU:s granskning. Det var samma visa när det gällde skandalen vid Transportstyrelsen. Men en KU-granskning och ett misstroende är två skilda saker. Misstroende kan väckas som en följs av en KU-granskning, men behöver inte göra det. En minister kan ha sagt eller agerat på ett sätt som gör att en majoritet av riksdagen inte har förtroende för vederbörande längre. Det finns inget direkt samband.
Nu hänger det på vad Centern gör. Minns att de tidigare räddade försvarsminister Peter Hultqvist (S) undan ett misstroende, och att de nu utgör Löfvens regeringsunderlag. Men det gör Liberalerna också, och de går ändå på misstroendet. Hur allvarligt menad har kritiken mot Strandhäll varit för Centern? Är de beredda att äventyra regeringssamarbetet med de rödgröna? Skulle de landa på ett misstroende så kommer relationerna med S att bli ansträngda. Ur deras perspektiv blir det fel vad de än gör. Men detta har de helt sig själva att skylla för. Hur mycket opposition kan man egentligen vara mot sin egen regering?