Kristdemokraternas slagord inför valet till Europaparlamentet "Make EU lagom again" har blivit såväl hyllad som avskydd. Det må vara ett smula populistiskt budskap men det är ändå bra att någon tar sig an debatten om vad gränserna för EU:s beslutsfattande skall dras.
Nu kan vän av ordning undra över om det strängt taget är i EU-valet som frågan om vad EU i stort skall besluta om. Det regleras ju mest i fördragen mellan medlemsländerna. Och visst är det så, men då glömmer man bort att Europaparlamentet också är en del i EU:s lagstiftningsarbete. Det är EU-kommissionen som lägger lagförslag som sedan manglas genom Europaparlamentet och förhandlas med ministerrådet (Europeiska unionens råd), som består av medlemsländernas regeringar.
Vad KD därmed vill synliggöra är att Europaparlamentet fattar beslut om vissa saker som de strängt taget inte anser hör hemma på EU-nivån. Det gäller även sakfrågor som man kanske annars sympatiserar med. Partier till vänster brukar inte ha sådana skrupler. De kan hemmavid säga sig stå för att EU inte skall lägga sig i än det ena, än det andra, men så fort en egen hjärtefråga kommer upp på bordet så röstar man för.
Sålunda brukar dessa partier i Europaparlamentet rösta för exempelvis jämställdhetsförslag och sociala reformer. Sedan skäller de utan att skämmas ut partier som KD för att dessa "röstat mot jämställdhet" när KD i själva verket röstade mot eftersom de inte tycker att jämställdhet är något som skall beslutas om i EU. Detta vänsterhyckleri har länge varit alldeles för lite belyst.
Nu skall sägas att KD inte varit helt glasklara genom åren. De har lidit av att ha haft stor skillnad på sina Europaparlamentariker. Det räcker med att räkna upp namn som Anders Wijkman, Lennart Sacrédeus, Alf Svensson och Lars Adaktusson för att se vilken spretig skara det har varit. Så lär det bli även efter årets val. Listan toppas av den högprofilerade högerkandidaten Sara Skyttedal, men andranamnet är den betydligt mjukare David Lega från Göteborg.
Eftersom KD allmänt har opinionsmässig medvind så skulle det inte förvåna om de knep två eller till och med tre mandat (i dag har de ett). Och många av de andra namnen på listan är tämligen okända storheter. Eftersom Europaparlamentariker har stor frihet så kan det politiska resultatet bli lite vad de gör det till, och kanske inte alltid i linje med det som gjorde att de fick rösterna.
Men att diskutera EU:s gränser är nödvändigt för unionens framtid. När skepticismen breder ut sig duger det inte att som svara komma med att det behövs "mer EU". Då har man inte förstått varför folk är missnöjda. Det är mot den bakgrunden vi måste förstå frasen om att göra EU lagom igen – att hitta en gyllene medelväg mellan extremerna mer och mer överstatlighet å ena sidan och att lämna (som Brexit) å den andra. Det är alltför få partier som faktiskt diskuterar detta, utan använder EU som slagträ för att vinna egna inrikespolitiska segrar.
Europaparlamentet är förvisso bara ännu en politisk arena att slåss på, men det gäller att bestämma sig för vilka strider som skall utkämpas där. På samma sätt kan man diskutera vilka frågor som i Sverige avgörs bäst i kommunfullmäktige eller i riksdagen (eller rent av hemma vid köksborden). Det brukar kallas subsidiaritetsprincipen och är en gammal idé i EU-sammanhang. Fler borde följa den.