Jägarna motsvarar cirka 3 procent av befolkningen men i länsstyrelsens viltförvaltningsdelegation kan man med fog konstatera att de är i en förkrossande majoritet, skriver Ann Sjöberg.
Hur fungerar länsstyrelsens viltförvaltningsdelegation i praktiken – med ens ett minimum av hänsynstagande av naturskydd eller fritt spelrum för jägarlobbyn?
Som ledamot i länsstyrelsens viltförvaltningsdelegation (VFD) måste jag offentligt protestera mot beslutet att legalisera licensjakt på nio stycken lodjur i Värmlands län. Inom ramen för arbetet i VFD kan jag inte reservera mig mot beslutet eller på något annat sätt göra min röst hörd.
Inom VFD representeras naturskyddet av två ordinarie ledamöter. Övriga ledamöter representerar jägarorganisationer, politiker, turism, skogsägare, m fl. Av någon anledning tillsätter de politiska partierna, skogsägare, jordbrukare – med några få undantag – enbart jägare/jägarintressenter på sina mandat vilket innebär att cirka 80-90 procent är jägare/jaktpositiva i VFD.
Jägarna motsvarar cirka 3 procent av befolkningen men i länsstyrelsens viltförvaltningsdelegation kan man med fog konstatera att de är i en förkrossande majoritet. Jag/vi som företräder naturskyddet har protesterat, ifrågasatt och definitivt inte godkänt länsstyrelsens alla välvilliga beslut i fråga om licensjakt på något av de rovdjur som finns i länet och absolut inte i fråga om lodjur.
VFD har beslutat om licensjakt på nio stycken lodjur. Vi har i länet 12,5 familjegrupper vilket motsvarar en hona med en till två ungar och ett antal friströvande hanar/honor. Då ska man ha med i beräkningen att 30-70 procent av ungarna inte överlever första levnadsåret och att de 12,5 familjegrupperna är lokaliserade till cirka en fjärdedel av länets yta vilket gör populationen sårbar. Man kan med fog undra över det totala tomrummet på familjegrupper i inventeringsresultatet på familjegrupper i hela norra och östra delen av länet.
Länsstyrelsen har beslutat en gynnsam bevarandestatus till 10-20 eller högre antal familjegrupper. Att besluta om jakt när vi endast har 12,5 familjegrupper och inom ett förhållandevis litet område kan inte vara en gynnsam bevarandestatus. Det är i högsta grad anmärkningsvärt att länsstyrelsen överhuvudtaget inte berör försiktighetsprincipen och inte heller tar i beaktande den omfattande illegala jakten.
Fortsättningsvis hänvisar länsstyrelsen till: ”Ett beslut om jakt enligt första stycket får utformas och förenas med villkor som är ändamålsenliga med hänsyn till de olägenheter som förekomsten av täta rovdjurspopulationer orsakar.”
Vilka olägenheter? Enligt länsstyrelsens egen statistik har lodjur inte orsakat en enda skada på tamdjur under föregående år och få skador åren innan. Så vilka olägenheter är det? Inga alls!
Länsstyrelsen anger som skäl att det är viktigt att värna om det man kallar ”en traditionell livsstil” vilket alltså innebär att ge dem som väljer att ha jakt som hobby rätten att skjuta djur som lever på gränsen på miniminivå i länet.
Det är i alla delar ett felaktigt beslut och kan bara förklaras med det osunda inflytande en stark och mäktig jägarlobby tillskansat sig och länsstyrelsen i alla lägen viker sig för.
Ann Sjöberg
Ledamot för naturskyddet i Värmlands viltförvaltningsdelegation