Mitt pelargonfiasko i Arvika

Krönikor
PUBLICERAD:
Blev det ett gig för mycket kring pelargoner? Krönikören tror det.
Foto: Privat
Jag började räkna och insåg att jag hade gjort 99 föreläsningar om pelargoner.

99 framträdanden är ändå respekt, tänkte jag. De brukade bygga på min bok ”Tankar om pelargoner". Den är visserligen slutsåld sen en tid, men det brukade ändå vara trevligt att prata runt med folk om hur vi levde med våra blommor.

Jag fick veta lite mer varje gång jag pratade och bjöd in folk att säga emot mig och komma med tips. Det gjorde de. Oftast var det piffiga damer som läxade upp mig efter noter och vi hade rasande trevligt ihop.

Det bästa tipset tror jag fortfarande var att man kan ersätta växtnäring med magnecyl. Fick jag i Arvika, tror jag. Eller att pelargoner gillar Mozart men hatar hårdrock. Fick jag i Tyskland.

99 pelargonshower alltså.

99. Kände att det var dags att sluta. Har ju dessutom utvecklat allergi mot pelargoner. Ögonen rinner och kliar och näsan forsar med äckliga kroppsvätskor bara jag smeker en Mårbacka det allra lilla minsta.

Dags att avsluta min pelargonkarriär, tänkte jag.

Då fick jag ett mejl.

”Hej Lasse!

Vi är en liten trädgårdsförening i Arvika. Vi skulle bli riktigt glada och känna oss hedrade om du hade möjlighet att komma och prata på vår höstfest den 18 oktober 2018. Hoppas på ett positivt svar från dig.

Jössebygdens trädgårdsförening

Kristina Arvidsson”

Så påpassligt, tänkte jag. Kan ju bli min sista föreställning. Sen kan jag lägga av med gott samvete. Hundra pelargongig skojar man inte bort. Och vad kul att avsluta på hemmaplan. Jösse härad. 0570. Vilken ynnest att få sluta där, för en gammal Arvika-ambassadör emeritus som jag. Och på en fest dessutom. Jag gillar fester. Och festglada människor.

Hon föreslog ett gage och jag sa ja. Inga konstigheter.

Jag kom in till Arvika i god tid och eftersom det var sagt att höstfesten skulle börja med mingel kom jag dit kvart över. Det visade sig att minglet börjat mycket tidigare och alla satt och väntade med stora förväntansfulla ögon.

Jag bad om ursäkt för min sena ankomst och började prata och berättade att jag åkt ifrån mina anteckningar, men att min fru vänligt nog hade fotograferat av dom och mms:at dom. Folk log förtjusta.

Å andra sidan behövde jag ju knappast särskilt många anteckningar. Jag har ju gjort det här 99 gånger. Inga konstigheter. Jag kan det här.

Det blev rasande trevligt, tyckte jag.

Jag berättade om mitt speciella sätt att odla. Misstagen våra mammor gjorde. Jag tror jag hann berätta om magnecylkvinnan också. Jag kände mig hemma. Folk skrattade och jag hade hur trevligt som helst.

Jag bad folk avbryta och ställa frågor eller säga ifrån om jag hade fel. Jag hade med bokpremier, några av mina böcker om sportgrodor, som de som avbröt skulle få, så som jag gjort 99 gånger förr. Folk brukar gilla det. Den som säger mest uttrycksfullt att jag har fel brukar belönas allra rikligaste. Det blev de i Arvika också. De verkade glada över det.

Sen var det slut och medlemmarna i trädgårdsföreningen åt sin soppa och jag tackade för mig. Hundrade och sista showen. I mål. Succé igen, tänkte jag en smula självgott.

Dagen efter skrev jag mejl till Kristina i styrelsen.

”Tack för senast! Hoppas ni var nöjda, trots min sena ankomst! Jag hade hursomhelst trevligt.

Fråga: vart ska jag skicka fakturan?

Mvh/Lasse”

Hon svarade:

”Hej,

Tack själv. Du var inte sen, det var vi som var tidiga. Du levde upp till förväntningarna, det var super, alla tyckte det var trevligt.

Mvh Kristina”

Härligt, tänkte jag och skickade fakturan. I mål. 100. Folk var lika nöjda som jag. Hemmaplan är alltid hemmaplan. Gôrgôtt.

Några dagar senare fick jag ett brev:

”Styrelsen har beslutat bestrida din faktura. Du levererade inte enligt vår beställning. Du kom för sent. /…/Du bad om ursäkt för att du kom för sent och sa att du hört om mingel. Arvikamingel är inte mycket mingel och våra medlemmar kommer mycket tidigt. /…/Mycket rörigt./…/Vi är nördar vare sig vi gillar sport eller växter. Det skulle inte gillats om du pratat pelargoner hos en fotbollsklubb. Nä Gud bevars. /Medlemmarna var så besvikna.”

Undertecknat av kassören med det trevliga epostnamnet ”Britt-Marie.gillar.dej”.

Jag var kort sagt inte vatten värd. Kassör Britt-Marie.gillar.dej ville betala på sin höjd halva arvodet.

Hon har ett förflutet som chef för en redovisningsbyrå i Arvika och såna meriter skojar man inte bort. Hon vet hur man bestrider både en faktura och en ambassadör emeritus. Det förstod jag.

Jag konstaterade att det här blev ju inte riktigt min stora grande finale i pelargonbranschen utan snarare ett fullständigt fiasko. Jag kände mig som en gammal lättviktsboxare som gått en match för mycket. Lite punchig, lite tilltufsad.

Jag konstaterade att profet i sin egen stad blir man tydligen inte, så emeritus man är.

Jag borde så klart ha slutat med 99. Jag blev förblindad av tanken på en match till, en seger till. Jag borde nöjt med mig de första 99. Dret. Så stônete.

Veckans podd

Annah Björks och min podd Haverikommissionen firade två år i veckan och firade med ett vansinnigt trevligt avsnitt om Håkan Hellströms mamma och en massa mer eller mindre trevliga män. Absolut inget om pelargoner. Finns där poddar finns.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.