Ödesmättad retorik får i valkampanjen ta utrymme från sakpolitiken. Regeringen och dess stödpartier använder valkampanjen inför EU-valet till att ägna sig åt inrikespolitiska avståndstaganden och smutskastning mot oppositionen i riksdagen.
Europadagen den 9 maj firas av EU:s institutioner och inte många fler. Dagen är till minne av Schumandeklarationen den 9 maj 1950 som anses vara startskottet för kol- och stålunionen som senare blev till EU. Aspireringen till ett enat Europa fanns redan från början och överlever inom institutionernas ekokammare.
Det finns en diskrepans mellan vad som pågår i den ökända EU-bubblan och i den svenska debatten. EU-politiken är generellt komplicerad och långsam. Det är en stor lockelse för riksdagspartierna att leta enklare frågor som kanske inte nödvändigtvis är relevanta för det politiska arbetet i Europaparlamentet. Det blev åter igen uppenbart under partiledardebatten i riksdagen som ägde rum igår den 8 maj om just EU-valet.
Knappt hade debatten kommit igång innan statsministern Stefan Löfven började basunera ut att valet handlade om kampen mot högerextremism. Annie Lööf fortsatte tala om mörkret i Europa. Björklund påstår att den liberala samhällsmodellen är hotad och Jonas Sjöstedt säger att extremismen skall bekämpas med sociala reformer på EU-nivå. Politiken fördummas och görs till en kamp mellan gott och ont.
Oaktat Ungerns politiska problem är det bisarrt hur stor del av den svenska valrörelsen har kommit att kretsa kring den ungerska premiärministern Viktor Orbán. Flera gånger togs han som exempel för det mörker i Europa som skulle bekämpas. Den mest brinnande fråga var tydligen vad oppositionspartierna tyckte om denne ungrare och vad de avsåg göra åt honom i Europaparlamentet.
I en debattartikel i Aftonbladet (8/5) frågar Centerpartiets toppkandidat Fredrick Federley om KD tvekar i valet mellan liberala värderingar och ”diktaturfasoner” efter att KD:s Sara Skyttedal varken tycker om Orbán eller Frankrikes president Emmanuel Macron. Sakpolitiken försvinner och kvar blir tomma anklagelser. Ständigt blir man förvånad över hur långt regeringen och stödpartierna är beredda att gå för att måla ut oppositionen som ett hot mot demokratin.
Debatten i riksdagen fick dock också några relevanta inslag såsom frågan om EU:s storlek och om sociala frågor skall hanteras av unionen. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har på några få år gått från att kräva utträde till att säga att EU inte gör tillräckligt. Löfven vill visserligen begränsa EU:s makt över social- och arbetsmarknadspolitik men hur det blir med detta i Europaparlamentet är dock en berättigad fråga. Efter att Löfven var med och drev fram den sociala pelaren har den socialdemokratiska parlamentsgruppen inte i närheten varit lika återhållsamma när det kommer till vilka frågor som pelaren skall innehålla.
Det viktigaste borde vara att nyansera bilden av EU:s arbete. Försöken till att lyfta fram sakfrågor försvinner i bruset från alla anklagelser om extremism. Att såpass stor del av de svenska debatterna inför EU-valet handlar om annat än EU är beklagansvärt. Vilka frågor som drivs inom EU:s institutioner hade behövts debatteras djupare. Tyvärr är partiledarna inte mycket till hjälp i detta avseende. Inrikesfrågor och smutskastning tar all tid och energi.