"Skavankerna ger gitarren personlighet"

NWT fångar de båda musikerna Johan Löfving och Yu-Wei Hu under ett tågbyte i Karlstad för att prata om skavanker, dansband och personliga instrument.

Flera resväskor, två gitarrer och några handväskor. Yu-Wei Hu och Johan Löfving inväntar ett tågbyte på järnvägsstationen i Karlstad. Solen står högt, ett folkmyller stressar omkring dem. Han i röd skinnpaj ovanpå kavaj, hon i svart läderjacka. Dagen innan spelade och undervisade de på Musikhögskolan Ingesund utanför Arvika. Under namnet Flauguissimo Duo har de nyligen släppt en debutskiva. Yu-Wei och Johan är inte bara musikaliska samarbetspartners, de är också äkta makar. Den ene från värmländska Lennartsfors, den andra från Taipei, Taiwan. Numera är de bosatta i London där de träffades på Royal College of Music. I skuggan av ett lägenhetshus på andra sidan järnvägsspåren pratar vi om deras speciella instrument. Båda lika entusiastiskt insnöade på kompositioner från andra sekel, båda lika måna om att skapa nya förutsättningar för det traditionsbundna.

– Anledningen till att jag fastnade för den här musiken är att den skapar ett så intimt förhållande mellan mig och mitt instrument, förklarar Yu-Wei Hu ivrigt.

Det var Bach som lockade henne till att spela flöjt. Hon visar upp sitt träinstrument, en speciell flöjt som är konstruerad för att passa barockmusiken som växte fram under 1600-talet.

– Instrumentet i sig har sina begränsningar, den har bara en klaff till exempel, fortsätter hon och visar.

– Används flöjten i rätt tonart går det att skapa ett väldigt fylligt sound. Just att den är gjord av trä gör också att det krävs en väldigt speciell spelteknik, olik tekniken du använder med andra typer av flöjter.

Hon överröstar oljudet från blästringsarbetet ett stenkast bort, pratar kort och väger orden.

– Instrumentet är väldigt talande, det har sin egen röst. Det har också inspirerat mig att hitta nya klangfärger när jag spelar mer modern musik. Flöjten hjälper mig att hitta en mer personlig ton, även om jag spelar i ett orkestersammanhang, där alla röster ska gå ihop.

Dansbandsmusik

För Johan Löfving började allt med dansbandsmusik. En släkting spelade i ett dansband och tanken på att vara en gitarrist i ett sådant sammanhang fick honom att bli en aspirerande musiker. Gitarrintresset sammanförde honom med följde musikläraren Lars Eriksson som öppnade hans ögon för andra genres.

– Jag blev tidigt helt besatt i klassisk musik. Besatt! I skolan, som tioåring, gjorde jag små böcker om olika kompositörer. På fritiden läste jag allt jag kom över. Ett udda beteende för ett barn kanske, men jag tror också att det kan vara typiskt för den som växer upp i ett mindre samhälle. Alla söker en egen identitet, ibland gör det att man slår in på konstiga vägar för att hitta något som gör en olik alla andra. Musiken drabbade mig väldigt intensivt.

Johan lämnade under gymnasieåren Värmland och Lennartsfors för Stockholm och sökte sig därefter till London.

– Yu-Wei fick mig att intressera mig för äldre klassisk musik. Tidigare var jag inte ens sugen på att spela äldre instrument. Den här gitarren är tillverkad under mitten av 1800-talet, stoltserar han och packar varsamt upp det vackert ornamenterade instrumentet.

– Du ser att kroppen är något mindre än på en vanligt, konventionell gitarr. Den är också mer formad som en människa. När den tillverkades användes strängar av fårtarmar i regel, jag kör med vanliga nylonsträngar.

Charm och humor

Gitarren är tillverkad i Frankrike, men instrumentbyggarens namn är inte känt.

– Om den är gjord specifikt för en viss musikstil går inte att säga, det finns en flexibilitet i gitarren, den kan ha använts till både populära folklåtar och det vi i dag kallar barockmusik. Genregränserna var betydligt mer blurriga under den här tiden. Utsmyckningar kan också visa att gitarren är tillverkad till en ung kvinna så att hon kan lära sig instrumentet och på så sätt bli mer attraktiv för giftermål.

Johan Löfving ser ingen nödvändighet i att ha tidstrogna instrument för att musiken ska göras större rättvisa.

– Det viktigaste är att gitarren låter bra med flöjten. Visst ger den musiken en viss autenticitet, men den störta fördelen är att instrumentet är väldigt direkt. En större gitarr kan ge ett maffigare ljud, men den reagerar också långsammare.

Han ler och ursäktar sin detaljbeskrivning, han är trivsamt van och hemmastadd i det nördiga.

– I ett gammalt instrument finns det mycket charm och humor. Personlighet. Det är verkligen individer. Oavsett ålder eller stil skulle jag aldrig bli bekväm med en gitarr som jag inte kom överens med. En modern, ny gitarr är tillverkad för att vara perfekt, felfri. En äldre har i regel flera brister, skönhetsfläckar.

"Det är i sprickorna som ljuset kommer in", som Leonard Cohen konstaterade.

–Ja exakt! Bristerna gör personligheten, ger instrumentet liv. Det många skulle se som en skavank ser jag som underbart.

"Sång utan ord"

Det album som Yu-Wei och Johan nyligen gav ut lyfter fram operainspirerade verk av bland andra Mauro Giuliani och Francesco Molino. De gör egna arrangemang men har inte ännu komponerat eget material.

– En stor del av musiken är faktiskt opera. Jag tycker inte att det bara är operasångare som kan sjunga opera, säger Yu-Wei och skyndar sig att förklara:

– Alla musiker är sångare. Vi tar inte bara sångmelodin och spelar den på flöjt, utan också pianopartier. Sång utan ord, jag tycker att alla musiker borde kunna spela på det sättet.

Blästringsarbetet överröstar oss, Yu-Wei pausar. Fortsätter direkt när oljudet tar paus.

– Vi spelar ovanlig musik. Och visst vill vi gärna få fler att upptäcka den. Men vår kanske främsta mission är nog att få folk att uppleva musik utan att bedöma den utifrån ett facit. I den klassiska världen handlar så mycket om att vara korrekt. Det blir väldigt stelt! Vi tycker känslorna, kärleken som finns i musiken måste få komma till tals.

De upplever båda den klassiska världen som både stel och för traditionsbunden.

– Oavsett sammanhang så ska du hela tiden bedömas, precis som om det vore en tävling! Under konserter i London är det inte ovanligt att publiken sitter med partitur för att kunna följa så varje ton spelas på exakt rätt sätt, säger Johan.

– Möter man musiken på det sättet så missar man själva poängen med den, fastslår Yu-Wei.

Johan utvecklar:

– Många som i tidig ålder börjar spela klassisk musik spelar hela tiden för en publik som är väldigt insatt och bekant med musiken. Ibland kan det vara nyttigt att komma ur det. Som i folkmusiken där det är tydligt att musik handlar om kommunikation och interaktion. Många kan uppleva att den klassiska musiken har som en mur runt om sig. Den känns främmande och man vet inte riktigt hur man ska ta den till sig. När jag växte upp spelade jag i många olika sammanhang, det har påverkat min inställning.

Första gången Yu-Wei besökte Värmland möttes hon av logdans med dansbands- och dragspelsmusik.

– Det var en underbar upplevelse, folk kom från alla håll och dansade till musiken.