Moderaternas konservativa problem

Signerat
PUBLICERAD:
Vart pekar Moderaternas partiledare Ulf Kristersson?
Foto: Linn Malmén/TT
Trots att man skall vara oppositionsledare så vill det inte lyfta för Moderaterna. Istället har de sett sig omsprungna på högerkanten av andra.

Att Moderaterna har haft svårt att orientera sig i det nya politiska landskapet är tydligt. Sent omsider verkar de ändå ha landat någorlunda rätt. Partiets eftervalsanalys liksom tillsättandet av en arbetsgrupp för att ta fram ett nytt idéprogram och en integrationskommission visar på det. Men även om det är viktigt med långsiktighet i politiken så är det dock inte med seminarieverksamhet man vinner röster.

Istället så är det Kristdemokraterna och dess partiledare Ebba Busch Thor som springer på bollen och seglar fram i opinionen. Tidigare så växte Sverigedemokraterna med villrådiga moderater, nu går de till KD istället. Hur skall M fånga upp dem igen och på allvar kunna använda sig av den nya konservativa vågen? Det är inte helt lätt då partiet har ett grundligt eroderat förtroendekapital. De må nu säga och göra rätt saker, men går det att lita på dem? För inte så länge sedan, under Reinfeldt, så slängde man ut hela dagisgrupper med badvattnet. Vad är det som säger att de inte kan svänga igen?

Dessutom så har de förändringar som nu sjösatts karaktären av för lite och för sent. Visst är det bra att de återtagit sitt gamla klassiska moderat-M och skrotat epitetet "nya", men varför gjordes inte det redan före valet? Man höll också fast vid ett allianssamarbete alldeles för länge när det tidigt stod klart för alla nyktra bedömare att det var på fallrepet.

Under ett seminarium på Engelsbergs bruk, arrangerat av Ax:son Johnson-stiftelsen, för ett par veckor sedan, diskuterades Moderaternas framtid i ljuset av dåtiden och nutiden. I grunden var anslaget positivt av de deltagande akademikerna och tyckarna. Att Moderaterna måste förstås av sin historia är tydligt. Den svenska högern har alltid varit en motkraft, men också alltid anpassat sig till samhällsutvecklingen, vare sig det handlat om rösträtten eller välfärdsstaten.

Kontrautopierna har varit få, och det är kanske också en av nackdelarna. Visserligen är det inte konservativt att presentera vidlyftiga visioner, men högern och borgerligheten i stort har hämmats av att inte förmå ge några större alternativ till det socialdemokratiska samhällsbygget. En av få ansatser till det var när partiet under Jarl Hjalmarson talade om "ägardemokrati".

Successivt kom Moderaterna att anamma mer och mer liberalt tankegods (för att inte säga nyliberalt på 1980- och 90-talen). Konservatismen kom på undantag, men den finns där ännu. Men problemet för dagens nygamla moderater är att de fått svårt att orientera sig i ett politiskt landskap som alltmer kommit att handla om konservativa frågor som trygghet, värderingar, gemenskap, försvar, lag och ordning, och som ligger bortom de vanliga ekonomiska frågor som rör frihet och skattesänkningar.

Moderaterna har där blivit omsprungna till höger av KD och SD, och faktiskt även av Centern och Liberalerna i flera sakfrågor. Huruvida just C och L kommer att vara kvar där givet att de blivit samarbetspartier till de rödgröna återstår att se.

Så Moderaterna har ett konservativt problem, eller snarare ett problem med konservatismen. När man nu säger, som i till exempel valanalysen, att man måste bejaka en tydlig högeridentitet och att val inte längre vinns i mitten, och att liberalkonservatismen måste tas till heders igen, så kommer partiföreträdare som mest marinerats i liberalt eller nymoderat tankegods att få det svårt. De talar helt enkelt inte språket och saknar de rätta instinkterna. Därför kan seminarieverksamheten i arbetsgrupperna vara nyttig, men bara om man seriöst tar sig an konservatismen och inte betraktar den som en kuriositet och där betoningen ständigt ligger på "liberal" i ordet liberalkonservatism.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.