Lerins lärlingar en triumf för Junior och Dans-Per

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
I onsdags sändes näst sista delen av Lerin Lärlingar - andra säsongen.

Men man kan redan nu slå fast att även årets säsong är en total succé.

När det gäller grenen av vara en humanistisk käftsmäll så är årets serie till och med bättre än premiärsäsongen.

En orsak är att det är Juniors triumf. Äntligen slapp han vara den lilla skojiga hundvalpen som sitter vid bordet och viftar med svansen i hopp om smulor från de fina middagsgästerna.

Fem avsnitt har sänts. Det sista kan man se redan nu på SVTplay. Huvudmomentet i år är en resa till Brasilien och en karneval i Karlstad.

Idén att åka till Brasilien är ju genial. Junior på hemmaplan. Trygg. Stabil. Han kan språket. Han kan dansen. Han kan karnevalen.

Och han dominerar. Han pratar dessutom en alldeles strålande hyfsad svenska nu. Han ger lärlingarna trygghet. Han ger Lars en klädsam biroll. Det är ett systemskifte som jag tycker mycket om. Junior är ödmjuk. Han har lärt sig av Lars; aldrig trycka ner, aldrig visa sin enorma överlägsenhet.

“Den här säsongen av Lerins lärlingar är Juniors triumf. Äntligen slapp han vara den lilla skojiga hundvalpen som sitter vid bordet och viftar med svansen i hopp om smulor från de fina middagsgästerna.“

Den vanliga charmen finns med redan i avsnitt ett.

Junior säger till Lars: Du är lite tjock om magen. Du har lite säl på sidorna.

Det är fint. Lite mysigt gaygnabb. Inte ens anorexijouren kan bli sur, gissar jag.

Per kommer in från vänster.

Min gamla idol Dans-Per.

– Det är mer ljus på mej. Jag har blivit känd. Senast i dag var det en som sa ”Hej Per”, berättar han.

Jag förstår vad han menar.

Jag såg en av lärlingarna i Stockholm i vintras. Jag märkte direkt att det inte bara var jag som blev en smula starstruck. Ville gå fram och säga nåt. Röra lite vid honom. Vi vågade inte. För starstruck.

I andra avsnittet säger en annan av mina idoler Timmy:

– Jag känner mig som Gustaf Fröding och Nils Ferlin.

Stora ord. Jag gillar dem.

Junior säger till Lars lite senare:

– Hoppas du inte fiser hela natten efter att ha ätit dom här.

Junior är verkligen allt mer avspänd. I tredje avsnittet säger han orden som visar vilken ambitionsnivå han har när han äntligen får dominera:

– Karlstads gator ska brinna hela vägen till utställningen.

Jag tänker att det är här det verkligen förändras. Vi ser praktiskt taget i realtid hur han byter från sällskapshund till husse. Så kan det gå.

Återblickarna på deltagarnas liv är djupare och mer tydliga i år. Människor som är annorlunda men inte fått vara det. I princip alla har mobbats på grund av sina små eller stora handikapp.

Dans-Per briljerar. Han har kommit ut, säger han och nu tar han över programserien.

Han visar hemmet och föräldrarna i Säffle. Berättar om hur mobbad han var.

Han blir allt mer som en tredje programledare.

– Att vara mobbare är den största funktionsnedsättning man kan ha, säger han.

Wow. Vad ger ni för det? Det är förbanne mig ett bevingat ord. Ett statement mot alla elaka i skolgårdarnas djungel.

Per nöjer sig inte med det.

–Jag vill bara säga en sak och det här kommer rakt från hjärtat: om ni har något barn hemma med funktionsnedsättning som asperger, ADHD eller autism - dom har en chans i livet! Alla har en chans i livet! Tro på era barn. Dom kan växa, precis som vi på konstskolan har växt.

Lex Dans-Per.

Det är förbanne mig humanismens höga visa. Medmänsklighetens gyllene regel. Lag för alla små och stora barn, troll och offer, snälla och elaka.

Dans-Per är årets vältalare.

Dans-Per for president.

Att vara mobbare är den största funktionsnedsättning man kan ha. Say no more.

Lerin berättar själv om när han skulle gå på konstskola i Göteborg och var livrädd. Fick tabletter av en doktor för att klara av det. Så gick det till på 70-talet. Det blev svåra år för Lerin, förstår man. Mamman försökte göra om honom. Det gick inget bra.

– Men nu klarar jag i alla fall av att stå här och låtsas vara lärare, säger han lakoniskt.

Det finns fler fina moment.

Jannis dikt till gitarr i fjärde avsnittet håller en mycket hög nivå tillsammans med Dennis som glänser trots att han var skitosäker.

Timmys beats till Petters rappande, samma sak.

Janni om mobbningen av henne i skolan:

– Det var totalt tabu att ens existera.

Starka ord. Svåra ord. Hennes resa är fantastisk. Även om man kan ana att resan till Kristallengalan i den gamla studentklänningen var en vandring på nattgammal och mycket ömtålig is.

Och sen är det karneval i Karlstad och den är fint skildrad. Man fick tyvärr inte se Lars Lerin som banan och det sörjer jag lite, men man får se alla de andra stjärnorna utklädda och det är en fin upplevelse och visst är det så att årets nykomling Jonas i sina gula arbetskläder är en alldeles sällsamt typisk värmlänning. En äkta kavaljer från det mänskliga gruppboendet.

Jag har sett en Jonas i varje by i Värmland jag besökt. Flest Jonas har jag mött i Arvika och Väse.

Men det är ändå Dans-Per som får avsluta med ännu ett bevingat ord:

– Man är inte sin funtionsnedsättning - man är sin personlighet.

Kungsord.

Dans-Per är årets värmlänning.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.