Fyra månader har gått sedan Kenneth Johansson slutade som landshövding. Nu njuter han av pensionärslivet hemma i Falun. Och många av fritidsintressena involverar hästkrafter.
– Jag är stolt ägare till en Volvo PV 544, en Husqvarna Silverpilen och en Grålletraktor och dessutom har jag ett nordsvenskt sto och är delägare i fyra travhästar.
I sex år var Kenneth Johansson landshövding i Värmland. För en dalkarl med motorintresse var de åren en härlig tid.
– Ja, att få följa Svenska rallyt på nära håll har varit väldigt roligt. Mitt intresse för det här med motorer har jag haft sedan liten grabb.
Är rumpmas
– Jag är uppväxt i byn Dalslund söder om Avesta, bara två kilometer från Västmanlandsgränsen, så jag är en riktig rumpmas. Min far var torpare och drev ett litet åkeri med två lastbilar och vår närmaste granne hade en motocrossbana.
Så unge Kenneth hade tidigt olja och motorer omkring sig och det som hände vid banan var något som han sögs till.
– Min far var funktionär i 40 år i Folkare MK som klubben hette och använde sig av lastbilens kommunikationsradio. Jag tyckte tävlingarna var väldigt spännande.
– Roligast var när det kördes speedway och det blev en höjdare när Masarna fick stora framgångar runt millennieskiftet med förare som Tony Rickardsson och Lee Adams på Brovallen inne i Avesta, säger Kenneth Johansson.
Vi träffar honom hemma i den centralt belägna lägenheten i Falun. Där njuter han och hustrun Viola av ett betydligt lugnare tempo än under hans år som landshövding.
– Det är skönt att själv kunna välja vad jag vill tacka ja till. Jag har en del uppdrag, bland annat är jag mentor åt två centerpartistiska nämndordförande i Falu kommun, jag föreläser lite och är stämmoordförande på några kongresser.
– Dessutom har jag utsetts till begravningsombud i Falun av länsstyrelsen för att bevaka så att alla pengar som ska gå till begravningar verkligen gör det. Och till helgen räknar jag med att få ett större nationellt uppdrag.
Ett lugnare liv
Men kalendern är långtifrån fulltecknad längre för 63-åringen.
– Nej, och det är väldigt skönt. Efter 40 år i ledande position; tio år som chef på Falu lasarett, tre år som heltidsanställd ordförande i socialnämnden och sedan fyra år som oppositionsråd, 14 år i riksdagen och sex år som landshövding tycker jag att jag med gott samvete kan dra mig tillbaka lite, säger Kenneth Johansson.
– Det känns väldigt bra att i år kunna säga ja till våra fem barnbarn i skolåldern, tre i Dala-Husby och två i Stockholm, när de frågar om vi kommer på deras skolavslutningar.
– Och för några veckor sedan kom vi hem från en hel månads semester i ena dotterns hus i Torrevieja i Spanien.
Mer ledig tid betyder samtidigt mer tid för honom att kunna ägna sig åt sina fritidsintressen. Bland annat att rulla i väg tillsammans med Viola den grafitfärgade Volvo PV 544 av 1966 års modell, den sista årgången som tillverkades.
– Den köpte jag av en gammal dam här utanför Falun för 15 år sedan. Hon hade två krav för att jag skulle få göra det: förtroende för ägaren och att jag varje år skulle ta med henne på en tur.
Vi sätter oss in i den mycket välvårdade bilen. Retrokänslan är total tack vare designen och det speciella ljudet från den gamla B18-motorn.
– Det är många människor som kommer fram och säger “en sådan bil hade jag” eller “en sådan bil hade pappa“. Sådana här gamla fordon väcker många minnen och det är roligt, säger Kenneth Johansson och styr upp mot Lugnets stora idrottsområde där vi ska ta några bilder vid de ikoniska hoppbackarna.
Han är den tredje ägaren till PV:n som så här långt har rullat 13 800 mil. Bilen köptes ny av en stationsansvarig i Aspeboda söder om Falun.
– Jag har kollat upp ägarhistorien till alla mina tre fordon. Det är roligt att veta deras historia. Jag är till exempel väldigt förtjust i min Husqvarna Silverpilen av 1956 års modell. En sådan var alla pojkars dröm när jag var ung.
– En sådan 175-kubikare ville jag ha i min ungdom, men det fanns det inga pengar till. En ny kostade 2 200 kronor och det var alldeles för mycket pengar. Mitt exemplar har jag ägt i 15 år och jag är den nionde ägaren.
– Det är inga problem att få upp mc:n i en bit över 100 kilometer i timmen, men bäst går den i 60-70, sedan börjar den vibrera, säger Kenneth Johansson.
I Dala-Husby några mil söder om Falun har han sin älskade Grålle-traktor.
– Den gav jag mig själv i julklapp för två år sedan. Jag har länge sagt att jag har velat ha en, men inte haft någon plats för den.
– Men så köpte vår dotter Sofia ett gammalt hotell och värdshus med 475 kvadratmeter yta i byn och där finns det en står garagelänga och då var saken klar. Då slog jag till!
Dalkarlen från Dalslund hittade sin Grålle på Blocket i Högboda i Värmland och Viola skrattar när hon ser honom ratta sin gamla Ferguson ute på gårdsplanen:
– Skillnaden mellan pojkar och män är kostnaden på deras leksaker!
Och i Kenneth Johanssons fritidsintressen finns även hästarna och travet. På gården Vika Strand ett par mil utanför Falun står det nordsvenska stoet Alma, en 22-årig mycket snäll äldre dam, i hagen och betar nyspirat gräs.
– Dottern Sofia har alltid varit en hästflicka och likadant är det med hennes tre bar. Och jag delar deras intresse. Alma skulle ha blivit en travhäst, men hon blev påkörd på Romme vid det första besöket där och därför blev det inte så.
– Däremot är jag en liten delägare i fyra travhästar. Vi är åtta kompisar som har Stall Lets Dance ihop. Där ingår Charlock Wiking som körs av Magnus Jakobsson. Hon har åtta segrar på 13 starter och kom tvåa på V75 på Romme senast med krafter kvar.
– Dessutom äger vi tre unghästar i Paris som vi hoppas mycket på.
Med några månaders perspektiv kan Kenneth Johansson och hans Viola se tillbaka på tiden i Karlstad och Värmland. Och de gör det med stor glädje.
– Det var en fantastisk tid. Vi har mött otroligt många intressanta och trevliga människor som vi aldrig annars hade fått träffa och sett väldigt mycket spännande saker, säger Viola Johansson.
– Ja, det trodde jag aldrig att jag som torparpojke skulle få uppleva. Vi hade 2 000 besök per år i residenset. Det var en medveten strategi att öppna upp lokalerna för värmlänningarna. Hälften av dem hade aldrig varit där tidigare, säger Kenneth Johansson.
Han konstaterar att Värmland och Dalarna två län som är ganska lika varandra.
– Båda har påverkats mycket av urbaniseringen med utflyttning från landsbygden som följd. Samtidigt har båda länen väldigt stora resurser skogen, stålet, människorna och naturen.
– Något som skiljer är att värmlänningarna nog är lite mer öppna och lättare att komma in på livet. Samtidigt har vi i Dalarna kommit lite längre när det gäller att utveckla turismen. Det är en otroligt viktig framtidsbransch.
Kamp för landsbygden
– Jag kämpade under min tid som landshövding mycket för att det skulle lysa i fönstren runt om i Värmland. Att det skulle vara verksamhet i alla bygder.
– För det är folket som är kraften. Då är det viktigt att fortsatt satsa på jord- och skogsbruk och på ett hållbart samhälle där lokalproducerad man är en viktig del, säger Kenneth Johansson vars samhällsengagemang fortfarande är starkt.
Han och Viola säger att de längtar tillbaka till Värmland. Och därför väntar flera besök i sommar.
– Vi måste förstås se hur ombyggda Värmlands museum har blivit när det öppnar igen, vi ska på Årjängstravet på V75-helgen, till Västanå teater och så ska vi träffa vänner och gamla arbetskamrater.
Vad tror du då om tillsättningen av en efterträdare efter dig?
– Det kanske blir ett beslut före sommaren och det är inte bra att det drar ut på tiden för länge. Det är regeringen som bestämmer under ledning av civilminister Ardalan Shekarabi. Man samråder även med partiledarna i samband med tillsättandet.
Vilka egenskaper är viktiga för en landshövding?
– Att man kan leda, ta ansvar, har erfarenhet om hur samhället fungerar och har en samarbetsförmåga. En bakgrund i riksdagen och ett stort kontaktnät är en fördel.
– För egen del ansåg jag att det var bra att inte vara landshövding i det län som jag kommer från. Då behöver man inte råka ut för delikatessjäv eller andra situationer där det kan vara svårt att fatta beslut.