Rembrandt och ljuset

Krönikor
PUBLICERAD:
Etsning nummer två från 1653.
Ibland brukar man kalla Bach för ”den femte evangelisten”. Det ligger säkert något i det. Men i så fall skulle jag vilja kalla Rembrandt för ”den sjätte evangelisten”.

Ingen annan än Rembrandt har – tycker jag – så tydligt visat på evangeliet. Som konstvetare påtalat finns det ingen konstnär innan Rembrandt som målat de utstötta och marginaliserade i samhället med sådan kärlek och respekt som just Rembrandt gjorde. En annan intressant aspekt i Rembrandts målningar är ljuset, som ofta utgår från Kristus. Ett sådant tydligt exempel är målningen Herdarnas tillbedjan, där ljuset i bilden just kommer från Jesusbarnet. Och där just de enkla, utstötta människorna står i centrum.

Just av detta skäl är Rembrandts etsning av Kristi korsfästelse så intressant. Dels därför att Rembrandt jobbade med den under många år, och därför ändrade den och gjorde den i fyra olika versioner. Men också för att ljuset i just denna etsning ursprungligen inte verkar utgå från Jesus, utan från Gud, uppifrån.

Tittar du noga på bilderna (som består av etsning nummer två från 1653 och etsning fyra från 1660), så ser du att i den äldre, övre bilden så kommer ljuset uppifrån. Jesus har inget mer ljus att ge; han är bokstavligt talat i dödsskuggans land. Tittar vi riktigt noga sker dock en skiftning mellan etsning två och fyra. I etsning fyra är det faktiskt från Jesus som ljuset kommer. Vi ser det på hur skuggorna faller i bilden.

Vidare är ljuset obskyrt, närmast dolt. Vi ser som i ett töcken. Trots att det alltså verkar som om ljuset inte kommer från Jesus… så gör det faktiskt det. Ja, genom sitt sätt att göra skuggorna har Rembrandt sakta men säkert, under årens lopp, fått till ett dimmigt ljus som de facto utgår från Jesusgestalten. Det tydliga ljuset från ovan ersätts sålunda av ett svagt ljus från Jesus. Notera också hur rövaren på Jesu vänstra sida nästan är borta i etsning fyra, medan han är tydlig i etsning två.

Och personer i etsning två som ses tala med varandra, är borta i etsning fyra. De som är kvar i bilden tittar antingen på Jesus, eller ut ur kompositionen. Det är för övrigt typiskt att personer i protestantisk konst tittar ut ur bilden – mot oss. På så vis hämtar de in oss i själva bilden, de speglar oss. Så var det inte i medeltida epitafer eller i katolicismen.

Etsning nummer fyra från 1660.

De två centralt placerade soldaterna på häst i etsning två, dimmas ut i etsning fyra. Resultatet blir en avskalad stillhet. Alla onödiga detaljer är borta. Kvar finns bara den alltmer ensamme gudssonen som hänger på sitt kors och som utbrister: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”. Men också: det mystiska Kristusljuset som strålar från gudssonen.

Kristus är världens ljus. Och detta ljus finns även närvarande när tillvaron ser som allra mörkast ut. När vi känner oss som mest ensamma och övergivna är han med oss med sitt ljus, även om vi inte känner det eller ser det. Han som vet vad det innebär att vara övergiven av människor. Han som vet vad det innebär att vara övergiven av Gud.

Det var kanske det budskapet Rembrandt ville ge oss med sina etsningar. Han som är den sjätte evange­listen.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.