För Karlstadsaktuella Johan Airijoki är musiken ett utforskande.
På många sätt - både rent musikaliskt men också kring släkt och rötter.
Passande nog har Johan Airijoki nyligen gjort en egen version av Ted Ströms majestätiska Vintersaga som Monica Törnell och Jerry Williams båda hade stora framgångar med. I Johan Airijokis händer blir låten en elektriskt laddad blues för glesbygden. Hans egna låtar bär på liknande skildringar som Vintersaga, musiken lyfter fram den norrländska glesbygden - "ett öppet fält som ingen annan sjunger om" - konstaterar han när vi hörs inför konserten i Karlstad.
2014 debuterade han som soloartist och det senaste albumet – En blyg viol –släpptes för ett år sedan. Titlar som Nattskift i finska Lappland, Tyst gråt och Tågen rullar inte mer skvallrar om en artist som tar spadtagen på hemmaplan.
– När jag skriver så handlar det ofta om platser som jag känner att jag tillhör. Där finns det historier jag kan berätta med trovärdighet. Min erfarenhet är att det blir allmänmänskligt när jag utgår från det personliga.
Mänskliga berättelser
Han berättar om texter som kan innehålla snöskotrar och lodjur, saker och ting som kan ses som symboler.
– Det kan bli mänskliga berättelser om sorg eller hopp. Eller glädje. Vad som. Men det utspelar sig alltid i glesbygd, det finns ju inte många som berättar om saker härifrån i modern rock och pop. Jag flyttade hem till Gällivare, till Malmberget, och kände att det inte fanns någon annan som tog den här bollen. Det finns så mycket att utforska och berätta om.
Flytten tillbaka hem gick från Umeå som han med ett skratt beskriver som Norrlands Paris, en stad med ett betydligt större kulturellt utbud än det han mötte i Gällivare.
– Men det finns en spännande blandning av människor här. Äldre som har insikt i gammal kultur – det samiska, det Tornedalska. Men här finns också människor som har tagit del av den globala kulturen via nätet och kan vara insnöade på små subkulturer. Mixen är väldigt intressant.
Självutlämnande
Johan Airijokis musik bottnar i blues och folkmusik. Det finns något primitivt, rått och direkt i många av låtarna.
– Musiken är hela tiden ett utforskade. Man hittar sitt uttryck. Det absolut viktigaste, tycker jag, det är groovet, svänget. Det är det som fångar mig. Vilket inte alls behöver vara komplicerat, bara musiken känns.
Redan innan han började syssla med musik har han skrivit dikter. Ofta är det ur ett riff eller en ackordföljd som texterna växer fram.
– Improvisation och association. Så brukar det fungera. På den senaste skivan har jag verkligen sökt mig till mig själv och min familj. När jag hade gjort låten Tyst gråt så undrade jag om man verkligen kunde göra musik som är så självutlämnande. Självutlämnande inte bara för mig, utan för hela min uppväxt och människorna runt om mig. Det brände verkligen till. Men jag insåg att det var därför jag skulle göra musiken, för att den brände. Den kändes. Det är fint när det personliga kan bli allmängiltigt. Vi har många liknande erfarenheter i livet.
“Glänta på lock“
Albumet ser han i dag som en slags släktberättelse.
– Kanske har det med ålder att göra, jag är 37 och intresset för ens släkt blir större. Jag pratade mycket med morsan och farsan som berättade historier om sina föräldrar och så vidare. Hur var livet för de generationerna? Hur har deras liv färgat mitt?
Låtskrivandet blev ett utforskade av hans rötter.
– Det blev också ett sätt att bättre lära känna mig själv. Musiken blev en anledning till att glänta på ett lock som legat på väldigt länge. Alla mår nog bäst av att leva i någon sort sanning både gentemot både sig själv och omvärlden, så det är bra om de där locken öppnas. Det var väldigt nyttigt.
Han berättar stolt att folk har beskrivit hans musik som poetisk.
– Jag försöker att göra ganska klassiska rock- och bluesgrejer. Det ligger närmast hur jag tänker och talar. Det blir ett berättande.
Lyssna på Tyst gråt här.
Vad? Johan Airijoki med Malmfältens rockklubb. Var? Bar teatral, Karlstad. När? Onsdag den 23 april