Populistiskt om jordbruksstöd

Ledare
PUBLICERAD:
Hårda regleringar och höga skatter har gjort att en svensk spannmålsodlare behöver runt 200 hektar per anställd för att nå lönsamhet. Ett i europeiska sammanhang mycket stort gårdsmått.
Foto: Stina Stjernkvist/TT
Få saker är så viktiga och samtidigt så bökiga att få till som EU:s gemensamma jordbrukspolitik, CAP. Den nuvarande sträcker sig fram till år 2020 och arbetet att komma överens om en ny är i full gång. Men det är svårare än någonsin.

Britternas oförmåga att faktiskt lämna unionen innebär svårigheter att få EU:s nya långtidsbudget på plats, och utan den blir det inte mycket jordbrukspolitik, eller någonting alls för den delen.

Kommissionen har föreslagit att jordbruksstödet ska minska med fem procent. Det är dock inte orimligt om Storbritannien lämnar då landet har mottagit knappt sju procent av stödet.

Säkert som amen i kyrkan är de sedvanliga striderna kring jordbruksstödens storlek i full gång. Bland kandidaterna till Europaparlamentsvalet är väl enbart Fredrick Federley (C) som har försvarat stöden. Den svenska positionen, vilken det nära nog råder enighet om i riksdagen, är som vanligt att stöden ska minska. En position lika ogenomtänkt som den tidigare migrationspolitiken.

Åtskilliga missuppfattningar om CAP florerar i den svenska debatten. Inte sällan påpekas att det är ett gigantiskt projekt. Det är sant i så måtto att det utgör en stor del av EU:s budget, cirka 37 procent. Det dock ett område där EU äger exklusivitet och är i stället för en lång rad nationella och sannolikt mindre effektiva stödprogram. CAP motsvarar cirka tre procent av EU-ländernas offentliga utgifter. För Sveriges del motsvarar det en lägre kostnad än ränteavdraget.

Ett annat argument mot stöden är att det mest går till stora gods och koncerner. Men stödet är baserat på gårdsstorlek och en större gård genererar naturligtvis högre stöd men kostar också mer att driva. Hårda regleringar och höga skatter har gjort att en svensk spannmålsodlare behöver runt 200 hektar per anställd för att nå lönsamhet. Ett i europeiska sammanhang mycket stort gårdsmått. Det är primärt pådrivet av staten men skulle öka i rekordfart utan jordbruksstödet då många mindre jordbruk skulle tvingas lägga ned.

De svenska bönderna har EU:s sämsta konkurrenskraft. I många fall är det enbart EU-stöden som gör att verksamheten alls går att bedriva. Att då med näbbar och klor slåss för att minska dem – allra helst ta bort dem helt – är bakvänt. Ta för all del gärna bort stöden, men se först till att det svenska jordbruket kommer att överleva det. Innan dess vore det en katastrof för allt ifrån miljön, naturvärden, och landsbygden till tillväxten, beredskapen och de offentliga finanserna. Oansvarigt är bara förnamnet.

Kämpa istället för att reformera stödet. Det behöver enklare regler. Stöden måste betalas ut i tid, inte flera år i efterhand vilket faktiskt händer i Sverige. Och försök gärna minska det vettlösa stödet till unga jordbrukare.

Det vore bättre att betala en höjd medlemsavgift än att minska jordbruksstödet. Då skulle kostnaden bäras solidariskt av hela landet och inte drabba enbart jordbrukssektorn. Svenska politikers populistiska hållning till CAP måste få ett slut. Annars kan Sverige bli utan jordbruk.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.