Det är bara i Let's dance folk har finnar numera

Krönikor
PUBLICERAD:

Jag känner att det har hänt något på finnfronten den senaste tiden.

Jag umgås en hel del med den utsatta gruppen och bredvid där jag bor finns både en gymnasieskola och ett högstadium och det är uppenbart att något ganska dramatiskt har hänt.

För mig är det särskilt speciellt.

När jag växte upp var finnar ett konstant problem.

Från första stund jag blev medveten om deras existens så var de en ständig källa till fientlighet. Jag beväpnade mig med kniv och olika kemiska krigsvapen och tog upp kampen men ganska snart gav jag upp; finnarna var övermäktiga, de var överallt och de irriterade mig på ett sätt som gjorde att jag fattade att det här var en kamp jag var dömd att förlora. Jag kände mig lika övermannad, felplacerad och försvarslös som en Jimmie Åkesson på en bibliotekariekonferens.

Vad jag nu menar med den liknelsen...?

Hur som helst. Något har hänt. Fjortisarna runt omkring mig är helt befriade. Skoleleverna är släta som ett hedlandskap i Kurdistan numera. Det ligger som ett lager av pancake över hela deras existens.

Folk har, kort sagt, inte finnar längre.

Hur kan det vara så? Jag fattar det inte.

Vart tog de vägen? Det som förpestade ens pubertet existerar alltså inte längre. Hur kan livet vara så himla orättvist. Till och med för 15 år sen fanns det finnar. Jag läste häromdagen en lång intervju i med flera av Aviciis vänner som nu har sammanställt den nya låten SOS och det album som kommer sjätte juni och ska ha namnet Tim, precis så som Avicii egentligen hette.

– Han hade ganska mycket finnar, berättar kompisen Lucas von Bahder och fortsätter:

– Han blev väldigt stressad av det. Han kunde vara taggad för någon fest, men så kom en finne och så ville han inte längre.

Som man känner igen det.

Världen låg öppen för en när man var 15 och så kom en finne och förstörde allt.

– Det var nog bidragande till att han höll sig hemma, fortsätter vännen Johannes Lönnå i Dagens Nyheter. Tim var bara trygg hemma. Mitt i det, inte så lite, utseendefixerade Östermalm i Stockholm.

Han valde att sitta inne på sitt rum och spela musik och tv-spel istället och programmera sina apparater och lära sig hur man hanterar alla intryck så att de blir fantastisk musik. Han hatade finnar – men älskade sitt hem. Hemma slapp han lida av all världens påstridiga finnar.

Nya låten SOS är underbar. Texten handlar om hans kärlek till döden. Ändå är det sprittande levnadsglatt.

Jag tänker att finnar skapade mannen som gav världen Sverige och den svenska nationalkänslan i fantastisk musik. Utan finnar ingen Avicii. Utan finnar ingen Wake me up eller SOS eller ett tusen miljarder strömningar på Spotify och i samhället.

Men i Sverige på gatan och skolgården ser jag inte skymten av några finnar längre. Allt är slätstruket. Spacklat. Kliniskt rent. Alla verkar lyckliga och ovetande om det helvete som deras föregångare genomled.

Jag känner att det är lite tråkigt. Det här landet kommer inte att få fram någon ny Avicii om det ska vara så här. Stackars alla fjortisar, tänker jag.

Men så en fredag upptäcker jag det.

Pendeln svänger igen.

Plötsligt mitt i Let's Dance ser jag det. Jag är besatt av Let's Dance. Och det beror inte enbart på att jag var tillfrågad om att vara med där en gång för många år sen under toppen av min offentlighetsprincip. Inte bara.

Min fru älskar Let's Dance ännu mer. Hon ligger i soffan i en fredagsextatisk myspsykos och ler inåtvänt lyckligt under varje dans. Mest ler hon i år åt Kristin Kaspersen och Linnéa Claeson, den värmländska handbollsaktivisten. Och LaGaylia så klart. Minst ler hon åt Ravelli.

Men när Lance Hedman Graaf dansar är det bara jag som ler.

Eller snarare; när de visar den filmade sekvensen före själva dansen. Fredag efter fredag. Det är min högtidsstund – när det gäller Lance Hedman Graaf.

Där kan man nämligen se hans dansare Linn Hegdal helt osminkad. Vecka efter vecka. Hennes ansikte är en orgie i finnar. Hennes hy är en uppvisning i mod; här ser vi en människa som vågar visa sig i all sin naturliga skönhet. Tvärtemot hur alla i offentlig förvaltning verkar anse, så får man visa sig sådan i tv på bästa sändningstid. Utan att bli stenad.

Det älskar jag.

Det får mig att le inåtvänt lycklig.

Sen när hon dansar med Hedman Graaf är hon lika slätsminkad som alla andra och även där är hon självklart bedårande. Fattas bara. Men det är det filmade förspelet man vill se. Det är TV4 som bäst.

Det är Let's dance som bäst.

För mig är det Linn Hegdal som är Let's dance.

För mig är det Linn Hegdal som är fredagsmys.

Veckans tv-serie

”Störst av allt” på Netflix efter Malin Persson Giolitos mästerliga bok om en skolskjutning i Djursholm har blivit en mästerlig tv-serie.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.