När Mattias Alkberg en gång skulle beskriva sina kompmusiker sa han nåt i stil med att de var unga människor som ännu inte hade hunnit flytta från Luleå.
Raring – bästa bandnamnet hittills i år, inte sant? – består till två femtedelar av folk som spelar med Alkberg. Jag antar att de därmed fortfarande är bofasta i norr. Men så musiken då? Jovars, jag gillar den.
Det är Rarings fullängdsdebut och låter som valfri Hellacoptersmedlems sidoprojekt på svenska. Det är älskvärt och, ja, typ behagligt men samtidigt rätt sävligt. Det blir aldrig på liv och död och jag är inte helt säker på att jag kommer minnas det om en vecka?
Bästa låt: Aldrig mer tillbaka