Tim Weghammar, 13 år, är en riktig hjälte. Han är en målmedveten kille som har kämpat hela sitt liv. Han älskar att spela innebandy och har som mål att besöka alla världens länder. När Tim var tio månader fick han sin cancerdiagnos. En enorm kämpainsats, stark målmedvetenhet och en vilja av stål tog honom igenom den tuffa behandlingstiden. I år har han utsetts till årets hjälte av Medhjältarna som arrangerar Barncancergalan i Säffle.
Den 27 april är det dags för årets Barncancergala i Medborgarhuset. Tim Weghammar har utsetts till årets hjälte.
Familjen Weghammar har varit med om mycket. Mamma Sofia, pappa Per och barnen Tim 13 år, Melvin 11 år, och Frida 9 år samlas runt köksbordet. Det är en varm och vänlig stämning runt bordet och det märks att allt som den här familjen har varit med om har stärkt deras familjeband.
Oroliga
Vi börjar från början, för 13 år sedan, när Tim föddes. Hans föräldrar Sofia och Per hade längtat efter barn länge och de hade genomgått en provrörsbefruktning. Innan Tim föddes fanns en oro hos föräldrarna. De var rädda för att få missfall eller att något skulle gå fel vid förlossningen.
Tim hade kolik och var mycket ledsen den första tiden men Sofia och Per njöt verkligen av bebistiden. De minns Tims första nio månader med värme.
– Det var de absolut lyckligaste nio månaderna, säger Sofia.
Något i magen
Men vid en rutinkontroll hos barnavårdscentralen när Tim var tio månader förändrades allt. De reagerade på att Tim var hård när de klämde på magen. Eftersom Tim hade tumörer på båda njurarna så var magen jämnstor och det hade inte synts något på utsidan.
– Han hade något i magen så de skickade upp oss på röntgen och vi fick reda på att han hade ett väldigt förstorat organ, säger Sofia.
Cancer på njurarna
Samma dag åkte de in till Karlstad för datortomografi.
– Vi fattade ingenting, säger Sofia.
De satt vid Tim i sjukhussängen och såg att hans journal låg vid fotändan. Per tog upp den och läste, det var då de fick reda på att Tim hade tumörer. Strax därefter kom sjukhuspersonalen och berättade att Tim hade cancer på båda njurarna. Läkarna hade hittat tre tumörer på den ena njuren och fyra på den andra. En av tumörerna var väldigt stor, 12,5x12x7,5 centimeter.
De visste ännu inte vilken sorts tumörer det var men misstänkte Wilms tumör. Familjen blev skickad till Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg och det blev några jobbiga timmars bilresa.
– Tim började må dåligt på vägen, säger Sofia och berättar att hon tänkte att de inte skulle hinna fram i tid.
Vänta på svar
När de kom fram till sjukhuset gjordes biopsi på tumörerna för att se vilken sorts tumör det rörde sig om. Det var man tvungen att veta för att kunna avgöra vilken sorts cytostatika som skulle användas vid behandlingen. De fick vänta i två veckor på provsvaren, under tiden var de kvar på sjukhuset. Det var två hemska veckor för familjen som inte visste vad som var på gång.
– Vi bara gick och väntade. Jag tänkte att ska de inte börja behandla honom, berättar Sofia.
Tuff tid
Provsvaren visade att det var Wilms tumör precis som de hade misstänkt. En tuff behandling sattes in. Tim skulle behandlas med cytostatika för att minska tumörerna innan operationen. Det var en oerhört tuff tid för föräldrarna men den jobbiga tiden har svetsat dem samman och de har kunnat fungera som ett stöd för varandra genom alla jobbiga perioder.
– Vi fick väldigt lika fokus. Så fort Tim var vaken försökte vi vara så glada som möjligt och när han somnade så bröt vi ihop, säger Sofia.
Strålning
Det blev två väldigt långa operationer för Tim. Läkarnas förhoppning var att kunna spara en halv njure. Men det gick inte. Istället fick Tim leva utan njure i två och ett halvt år. Han var bara 15 månader när den sista njuren opererades ut och han fick börja med dialys. Tims föräldrar fick utbildning i hur de skulle sköta dialysen och dialysmaskinen blev deras vardag.
En strålningsbehandling inleddes för att ta död på eventuella cancerceller som frigjorts i samband med att tumörerna opererades bort. Tim var också tvungen att sondmatas. Föräldrarna arbetade dygnet runt med att se till att Tim fick i sig det han behövde och på nätterna larmade dialysmaskinen och de fick hela tiden hålla koll på vätskenivån. Ett förråd i hemmet fylldes med dialysvätskor och annat som behövdes.
Målmedveten
Tim gjorde vad han kunde och visade en stark målmedvetenhet redan då.
– Läkarna sade att han inte kommer att kunna lära sig gå. Han hade ont i skelettet och många slutar att gå när de går på dialys. Men Tim började gå när han var ett år och två dagar, berättar Sofia.
Innan Tim fick sin cancerdiagnos hade Sofia och Per påbörjat en provrörsbehandling och när Tim var ungefär två år blev han storebror till Melvin.
Lång väntan
När Tim var 3,5 år var det dags för njurtransplantation. Pappa Per skulle donera sin ena njure och far och son låg nedsövda på två olika sjukhus. Pers njure kördes med taxi till Tim. Det blev en lång och olidlig väntan för mamma Sofia som bara satt och väntade på att operationerna skulle bli klara.
– De ringde mig många gånger för att berätta vad som hände, säger Sofia.
Fick en syster
Direkt njuren sattes in i Tim började den att fungera. För Per tog det ett tag att återhämta sig efter operationen och anpassa sig till att klara sig på en njure. Men operationen hade blivit lyckad.
Med Tim blev det tvärtom. Han fick energi och de kunde verkligen se att Tim blev piggare efter operationen. Strax därefter blev Tim också storebror för andra gången, till lillasyster Frida. Frida kom som en välkommen överraskning.
– När jag mådde som allra sämst fick vi reda på att jag var gravid. Hon kom som ett solsken, säger Sofia.
Lärde sig simma
Familjen Weghammar har fått vänja sig vid sjukhusmiljön och Tim har tillbringat många timmar på sjukhus. Han förknippar sjukhus med ett visst lugn.
– Jag kan tänka när jag kommer till sjukhus att nu är jag i trygga händer. Det är gott att kunna slappna av och veta att det finns personal som kan hjälpa mig, säger han.
När Tim var sex år var hans bror med om en olycka. Det fick Tim att förstå hur viktigt det är att kunna simma. Återigen visade Tim prov på en enorm envishet och målmedvetenhet. Han lärde sig att simma på bara några dagar. Senare blev han upptäckt av simklubben och träningssimmade i flera år.
– Det tog lång tid innan han ens fick bada och sen började han träningssimma nästan direkt, säger Sofia.
Idrott och resor
På senare tid har innebandyn och fotbollen fått ta över. Det är innebandyn som Tim brinner mest för och han tränar med både sin egen åldersgrupp och med de som är ett år äldre.
Tim har många tankar om framtiden. Förutom idrott har han ett stort intresse för natur och resor.
– Jag har en dröm om att besöka alla världens länder och bestiga de högsta bergen i alla kontinenter. Jag gillar att se olika kulturer och tycker att det är roligt att upptäcka andra länder, säger han.
Biverkningar
Att få cancer medför så mycket mer än själva cancern. Tim är nu fri från cancer men han är inte friskförklarad och hans liv kommer alltid att vara påverkat av den sjukdom han har haft och de behandlingar han har fått.
– Det glöms ofta bort att de som klarar sig har så mycket biverkningar kvar, säger Sofia.
– Folk tror att man är klar med cancern, men det är inte så, säger Tim.
Allt påverkas
Sofia och Per berättar att Tim fortfarande går på mycket kontroller. Förutom att kontrollera njuren går han regelbundet till exempelvis tandspecialist och hudspecialist. Den långa tiden som Tim gick på dialys ledde också till att han fick ett hjärtfel. Han har en förtjockad skiljevägg mellan kamrarna. Detta har Tim kompenserat upp genom sin simträning.
– Nästan allt på kroppen blir påverkat, säger Tim.
Barncancergala
Tim tänker extra mycket på att han ska äta och dricka bra. Ju bättre han sköter det ju längre klarar sig njuren.
Därför tycker familjen att det är så viktigt att forskningen inom cancersjukdomar fortsätter. Dels för att det fortfarande finns alldeles för många som går bort i cancer och dels för att utveckla behandlingsmetoderna.
Nu hoppas Tim och hans familj att många besöker Barncancergalan den 27 april och är med och kämpar mot cancer.