Annersand: "Handlar om att vara människa helt enkelt"

Nöje/Kultur
PUBLICERAD:
Efter åren med Molotov Jive släpper nu Anton Annersand sin debut. Låtarna bottnar i dikter.
Foto: Elon Månbåge
Med Karlstadsbandet Molotov Jive spelade han förband till band som The Arctic Monkeys, Foo Fighters och Suede.
På Anton Annersands solodebut möter poetiska texter på svenska kompakta gitarrväggar.

"Jag skulle också vilja ha sagt att den största skillnaden med musiken jag gör nu och den jag gjorde med Molotov Jive när jag var yngre är att det finns en ärlighet och direkthet i det jag gör nu som jag kan tycka saknats innan", skriver Anton Annersand i ett mejl några timmar efter vår intervju. Mån om att komplettera.

Medlemmarna i Molotov Jive kom från Karlstad och Forshaga, gick samman 2003 för att efter Europaturnéer och skivinspelningar i Kalifornien tappa luften och gå skilda vägar tio år senare.

Nu debuterar sångaren och låtskrivaren Anton Annersand som soloartist. Om Molotov Jive glodde storögt på britpop vänder han nu blicken mot gitarrbanden som kom att forma honom i den sena ungdomen. Band som under lugg stirrade på sina skor under sina konserter och därför sorteras in i kategorin shoegaze. Gitarrmattor mot pulserande rytmer, men där förebilderna uttryckte sig på engelska har Annersand valt sitt eget språk. Något som krävt sitt attribut. Kanske just språkbytet har gjort att det nu känns mer ärligt och direkt som han skrev i mejlet.

– Det har varit en lång process att göra den här skivan, börjar Anton Annersand lite trevande men samtidigt oerhört nöjd med att äntligen kunna fingra på den färska vinylutgåvan.

Skivan har han producerat själv tillsammans med Erik Welén från Tiger Lou.

– Låtskrivande är en organisk utveckling. Jag skrev alla låtarna i Molotov Jive så det finns såklart en röd linje mellan den musiken och den jag gör nu.

Foto: Elon Månbåge

My Bloody Valentine

Molotov Jives sista album "Storm" spelades in i Kalifornien och omslaget pryddes av en målning av Lars Lerin. Det satsades på projektet från flera håll men skivan blev aldrig den framgång som önskades. Bandet förlorade sitt momentum, förklarar Anton och resan tog slut. Men den musikaliska inriktningen bandet tog på sin svanesång kom att visa vägen för Annersands solokvist.

– Jag var ute efter gitarrväggen. Den massiva gitarrväggen som till exempel My Bloody Valentine skapar. För mig har det alltid varit så att jag har inspirerats av något gammalt och försökt att göra något nytt med det.

– För mig blev det en så tydligt skillnad när jag började sjunga på svenska. Jag ville förnya mig efter Molotov och att byta språk kändes som ett bra sätt. Under första året blev alla texter skitdåliga. Thåström-pasticher! haha.

Foto: Elon Månbåge

Han pratar om hur han kände sig tvungen att skriva sig bortom självkritiken.

– Vid sidan av musiken har litteratur alltid varit ett stort intresse. Jag har läst litteraturvetenskap och gått skrivarkurser. Jag kände att jag inte kunna skriva bra nog så det var helt nödvändigt.

Hans litteraturintresse har gett honom jobb på ett digitalt bokförlag i Stockholm där han bor med fru och en tvåårig son.

– Jag skrev stora mängder och efter ett tag började en diktsamling ta form. De texterna utgör grunden till skivan. Dikterna blev låtar. Så har jag aldrig jobbat tidigare, förut kom alltid musiken först, ofta med blaha-texter. Men nu började jag med det jag ville berätta. På en naket och okonstlat sätt. Vågade vara rak.

Vad är det du vill förmedla med texterna?

– Allt jag har gjort har i stor mån varit självbiografiskt. Eller så har det handlat om nära vänner. Nu har det handlat mycket om svårigheten i att bli äldre. Om att försöka passa in i en fragmenterad samtid. Om att vara människa helt enkelt. Och såklart om det gamla vanliga – kärlek och ensamhet. Aborter och knark. Tacksamma rock-ämnen, haha. Men jag är ju på en helt annan plats i livet i dag om du jämför hur det var med Molotov.

Hur vill du beskriva den platsen?

– Under de sex åren sedan bandet gick isär har jag pluggat, blivit pappa och gift mig. Jag lever i en helt annorlunda tillvaro i dag. Men behovet av att få uttrycka mig finns kvar.

Foto: Elon Månbåge

– Jag är inte alls lika ängslig längre. Att min musik uppskattas av en stor publik eller spelas på radio, det är inte alls så viktigt idag. Jag har ingen lust att åka buss runt i Tyskland på turné, liksom. Jag har gjort det, varit där. Mitt tänk kring musiken är mer långsiktigt i dag. Brinntiden för ett band är ganska kort. För ett album är brinntiden som bäst ett år.

– När man får barn så inser man också att livet har en början och ett slut. Värderingarna förändras.

Alla de här tankarna, får de ta plats i låtarna?

– Absolut. Kanske därför också som jag bryr mig mindre om responsen. Jag skriver inte för en bred massa, jag förväntar mig och hoppas snarare att musiken kan kännas angelägen för några få. Jag vet att jag har gjort den skivan jag ville göra. Helt på egna villkor. Att det sker på det här sättet är viktigare för mig än framgången.

Känner du samma entusiasm i dag? Är musiken lika viktig?

– Jag lägger ner mycket mera tid nu än tidigare. Allt är mer genomarbetat och har fått växa fram under tid. Jag gillar att nöta in saker. Från början var låtskrivandet ett nödvändigt ont. Det viktigaste var att ha ett band, sedan förstod vi att vi var tvungna att ha låtar också! Haha. Med åren kom jag att lära mig tycka om låtskrivarprocessen. Nu, kanske på grund av att jag bytt språk, känns det roligare än någonsin.

Vad tycker du själv kännetecknar de texterna du själv är mest nöjd med?

– Hmm, kanske att jag tyvärr gillar när jag är clever, alltså när jag får till rätt referens. Men det är nog vanligt tror jag. Tar du att-läsa-listan för grundkursen i litteraturvetenskap och lägger till exempel Jocke Bergs texter bredvid kan du enkelt dra alla referenser. Referensbingo typ.

Foto: Elon Månbåge

Om du skrev låtar av nödvändigt ont till en början och nu skriver låtar utifrån dikter, blir nästa steg att släppa orden i bokform?

– Kanske. Nej. Popmusik är en bra medium för poesi. Mycket bättre än att ge ut dikter i ett texthäfte. Att ljudlägga poesi, alltså göra låtar, är oslagbart. Du kan knyta an till känslor och minnen hos folk som de inte vet om att de har. Gåshudsprylen! Visst, den kan komma när du läser en Fröding-vers efter två whiskys, men den kommer desto oftare när du hör Björn Dixgård (från Mando Diao) sjunga Fröding. Poesi i samarbete med musik knyter an till känsloregistret på ett unikt sätt. Så jag kommer nog att fortsätta göra musik.

Första singel från albumet “Dröm baby dröm hör du här.

FAKTA: Anton Annersand

Anton Annersand, 32, är född i Uppsala och uppväxt i Karlstad.

2003 bildade han Molotov jive tillsammans med Anders Wennberg, Johan Hansson och Oskar Olofsson. Bandet singeldebuterade 2005 och släppte totalt tre fullängdsalbum. Det sista – "Storm – producerades av amerikanska Sylvia Massy som tidigare arbetat med bland andra Johnny Cash och Rick Rubin. Bandet turnerade mycket och har spelat förband till bland andra Foo Fighters, Glasvegas, Suede, The Arctic Monkeys och Dirty Pretty Things.

Aktuell: Nu släpper Anton Annersand sitt självbetitlade debutalbum. Skivan recenseras på nästa uppslag.

Lyssnar på:

– Ett svenskt band som heter Dead Vibration kan jag rekommendera. Grym rock. De är unga och har The Cure-frisyrer och tatueringar. Och spelar gärna i motljus.

Läser:

– En ny roman av Nina Wähä "Testamente". Den handlar om en släkt på landsbygden i norra Finland. Fick mig att tänka på min egen släkt i Värmland.

Tittar på:

– Mycket barngrejer numera. Det finns en manga-version av Ronja Rövardotter, den ser vi hemma.

Bästa albumet alla kategorier:

– Suedes "Coming up". Jag tänker att det är en bra desert island disc som kan peppa upp i ensamheten. Det var faktiskt den första skivan jag köpte för egna pengar. Vi spelade med Suede och då fick jag min skiva signerad. Fint.

Så här jobbar NWT med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.