Tröttsamma lögner om Israel

Ledare
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
En lång rad kulturarbetare upprepar det gamla falsariet att Mellanösterns enda demokrati skulle vara en apartheidstat. Därigenom legitimerar de det palestinska ledarskapets hat och terror mot Israel.

Var och en som har besökt Israel kan förvisso själv se att det förekommer något som åtminstone kan liknas något vid apartheidpolitik. Men det är inte Israel som står för den. Det kanske tydligaste exemplet är Klippdomen. Icke-muslimer äger förvisso visst tillträde men tillåts inte be på Tempelberget, ta med sig bönböcker eller ens bära religiösa kläder.
Foto: Yvonne Åsell / SvD / TT

Avskyn för framgångsrika demokratier är, liksom även kärleken till förtryckande regimer som plågar sina egna befolkningar, stark inom delar vänstern. Detta har visat sig gång på gång. Från Sovjet och Kina till Kuba och Venezuela. Varhelst demokratin förtrycks, dit flödar vänsterns kärlek och förbehållslösa stöd. Och givetvis gäller även det motsatta. Därför är det inte överraskande att se 171 kulturarbetare gå till huvudlös attack mot Israel på Aftonbladet debatt (2/4).

Kulturarbetarna kräver att Sverige bojkottar Eurovision Song Contest som i år kommer att hållas i Israel efter att Netta Barzilai vann tävlingen i fjol. Debattörerna motiverar sitt krav med vad de kallar Israels apartheidpolitik som hävdas förneka palestinier grundläggande mänskliga rättigheter. Maken till falsarium får man leta efter. Det är förvisso ett populärt narrativ i Sverige, det är kanske inte att undra på att antisemitismen växer här, men det gör det inte till sanning.

Var och en som har besökt Israel kan förvisso själv se att det förekommer något som åtminstone kan liknas något vid apartheidpolitik. Men det är inte Israel som står för den. Det kanske tydligaste exemplet är Klippdomen. Icke-muslimer äger förvisso visst tillträde men tillåts inte be på Tempelberget, ta med sig bönböcker eller ens bära religiösa kläder. Så mycket för den påstådda toleransen på en plats som är en av judendomens allra heligaste.

Detta system upprätthålls med hjälp av den israeliska polisen. Ett faktum som är tämligen svårt att förena med påståendet om Israel som en förtryckarstat. Det lär inte vara svårt att hitta israeler som är missnöjda med den bristande tillgängligheten till platsen för Guds hus, Jerusalems tempel. Men med väldigt få undantag ställer sig israeler ändå bakom arrangemanget på en principiell nivå. Israel är nämligen ingen förtryckarstat, och israelerna är inget förtryckande folk.

Israelerna är dessutom en tämligen multikulturell samling människor. Där finns judar som kommer från jordens alla hörn. Men där finns också kristna och muslimer, samt araber av alla de slag. Det som förenar dem alla och som skiljer dem från alla andra som lever och verkar i Mellanöstern är att de lever i en demokrati, ett samhälle som skyddar alla gruppers rättigheter. Där alla kan delta i samhällets olika delar.

Detta i skarp kontrast till de palestinska samhällena som kännetecknas av blint hat mot Israel och judar samt likgiltighet mot de egna befolkningarnas livsvillkor. Därför har Hamas inget problem med att använda Gazas barn som mänskliga sköldar för att göra det svårare för Israel att skydda sig. Därför hjärntvättas barn i Fatahs Västbanken för att lära sig att hata judar och den judiska staten.

Att försvara sina medborgare, vad de än tror på, är inte bara en rättighet utan en skyldighet som Israel har. Men det är inget som en apartheidstat gör.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.