Ingen svensk sjöng blues som Josefin Nilsson

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:

Jag vet inte om ni sett dokumentären på SVT om Josefin Nilsson – sångerskan i Ainbusk Singers.
Om ni gjort det så har ni gråtit stora tårar och tänkt hur många varma tankar som helst om det sorgliga slut hon fick.

Och högst sannolikt; tänkt många, långa och hatiska tankar om den man som drev henne till det slutet genom sin psykiska och fysiska misshandel.

Det är ett av de mest sorgliga och gripande tv-program jag sett.

Det är en grandios artists uppgång och fall jag ser. En artist som gav mig några av de största konstnärliga och känslomässiga upplevelser jag fått från en scen.

En artist som på slutet tappade sitt utseende, sitt hår, sin självkänsla och sin värdighet i händerna på ett manligt as som så sent som häromdagen stod i baren på Riche i Stockholm och höll hov med två av Sveriges mest kända kvinnliga konstnärer och skådespelare. Och som så sent som förra veckan skulle stått på Dramatens scen och spelat teater.

Men nu har kvinnors vrede hittat sitt forum i sociala medier. Några få män har förfasat sig över ”pöbelmentalitet” hos dessa kvinnor med de förfärliga kvinnohuliganerna Camilla Läckberg, Ewa Fröling och Julia Dufvenius i spetsen.

Vreden mot Dramaten har varit enorm, en man som misshandlat flera kvinnor har fått lalla kvar och vara stjärna på den statsunderstödda scenen. Ett litet as i finkulturella fårakläder, vi känner alla igen det från Svenska akademiens ”Kulturprofil”.

Skådisens sista föreställning stoppades därför att det stod 100-tals kvinnor utanför teatern och tände ljus som en manifestation för Josefin Nilsson men också som en manifestation mot den manliga skådis som förstörde hennes liv därför att ”han stod inte ut med att det var hon som gjorde slut”, enligt Josefins syster i tv-dokumentären. Han var så kränkt över det att han slog sönder hennes kropp och självkänsla.

Han dömdes lite mjukt i tingsrätten men i hovrättens bisarra dom sänktes straffet till villkorligt för att han redan straffats för att han ”tvingats” leva stilla hemmaliv (!).

Juridikprofessorer skriver nu att det var en usel dom. Gammalmodig. Idiotisk.

Jag träffade skådisen en gång. Gjorde en intervju 1987 för han skulle ha en huvudroll i en tv-deckare. Deckaren blev okej, men inte så bra som hans chefer hoppades, vill jag minnas. Intervjun var trevlig, men vi fick ingen större kontakt. Efteråt har vi sett varandra på krogen några gånger. Vi har inte hälsat.

Josefin följde jag som kritiker.

Jag var lite delaktig i att Sverige upptäckte henne. En show på Göta Lejon på Söder. Den fantastiska föreställningen Drak-Ullas döttrar på Finnboda varf, söder om stan.

Jag minns den andra bäst. För mig var den det stora genombrottet. Jag minns egentligen inga detaljer utom en enda men den var enorm: Josefin Nilsson sjöng en blues som var det mest hudlösa jag någonsin hört – både förr och senare.

Precis så som de säger i programmet sjöng hon sönder sin röst varje kväll. Hon hade ingen teknik. Hon brydde sig inte. Hon ville bara sjunga sönder sitt hjärta i den totala känsloutlevelsen varje enskild sång, kväll efter kväll. Det gjorde hon. Efter den där bluesen minns jag tydligt att det var helt tyst i salongen i fem oändligt långa lamslagna sekunder. Sen ställde sig publiken upp och vrålade.

Jag tror alla var överens.

Det var det starkaste vi hört – vare sig förr eller senare. Ingen svensk sjöng blues som Josefin Nilsson. Ingen vågade. Ingen kunde.

Det paradoxala då var ju att man tänkte efteråt, att det finns ingen rimlig enkel förklaring till att världens vackraste kvinna med världens största självförtroende och världens största röst är den som kan förmedla världens största bluessmärta.

Obegriplig, tyckte jag då.

Nu vet jag varför.

Lena Olin var också ihop med den här mannen en tid.

Hon berättade i sitt Sommarprat om hur hon fruktade för sitt liv när hon spelade in Varats olidliga lätthet i Paris. Hon var på väg bort från mannen, han var på väg att straffa henne för det.

Ewa Fröling undrade varför ingen hjälpte henne när hon utsattes för mannens våld.

I Expressen var mannen intervjuad i veckan om Josefin.

– Det där är ju gamla grejer, Och vadå, människan är ju dessutom död och kan inte höras, sa han i den mest förfärliga intervju som publicerats.

Ja. Josefin är död. Men såren hos de som brydde sig om henne sitter kvar. De såren är eviga och läker aldrig. Som skorpan på en gammal fin blues.

Dramaten försvarade först mannen.

Sen blev de livrädda och vågade inte längre.

Jag tycker det var obegripligt att han fick jobba kvar. Han är plus 70 och behövde inte få förlängda kontrakt. Han är inte omistlig som konstnär. Han borde fått sluta så fort första domen mot honom för misshandeln blev offentlig. Om de brytt sig om sin heder.

Men det sket de i. Chefen då var en kvinna. Nya chefskvinnor förlängde kontraktet.

Jag tror det egentligen är ganska enkelt att hantera såna här frågor i framtiden,

Män som slår kvinnor måste stängas av tills de gått på behandling hos psykologer och tagit itu med sina egon och sitt missbruk. Vet man att man åker ut om man är full och misshandlar slutar man supa och slåss. Eller lever stilla familjeliv. I värsta fall får man väl inse att man måste bli célibataire, som man säger i kulturens vagga Frankrike.

Män som slår kvinnor är löss och borde inte släppas in på en enda arbetsplats där det finns kvinnor.

Eller ens på Riche.

– Var fanns alla när man hade behövt hjälp, skrev Ewa Fröling i veckan.

Hade skådisen vetat att festen skulle varit slut om han inte la av att misshandla sina kvinnor hade han slutat. Det är jag säker på. Dummare är han inte.

Nu visste han ju att han skulle skyddas av chefer, media och jurister.

Just de som inte borde skydda honom. Det är vad tårarna för Josefin Nilsson handlar om.

Krönikören Lasse Anrell såg och hörde Josefin Nilsson sjunga under tidigt 1990-tal. "Hon sjöng en blues som var det mest hudlösa jag någonsin hört – både förr och senare."

Veckans tv-serie

”After life” på Netflix är det bästa Ricky Gervais gjort på tolv år. Ett underbart porträtt av en gratistidning, dess redaktion och av hans döda hustru.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.