Varken rättvisa eller förlåtelse

Ledare
PUBLICERAD:
Upprörs inte av Dramaten.
Foto: Jonas Ekströmer/TT
Dom. Västerländsk rättskipning har i mer än tusen år präglats av den judeo-kristna idén om en högsta dömande princip, Gud, som straffar skyldiga men också erbjuder försoning till dem som ångrar sig och sonar sina brott genom att ta sina straff.

Vad händer med rättskipningen när världsbilden bakom tanken om försoning inte längre är självklar? Sekulariseringen tycks göra samhället mindre förlåtande. Frågan aktualiseras med anledning av SVT:s dokumentär om artisten Josefin Nilsson, som avled 2016 endast 46 år gammal.

Den skildrar den fysiska och psykologiska misshandel hon utsattes för av en partner, en känd skådespelare, på 1990-talet. Mannen dömdes till villkorlig dom, men Nilsson bar med sig såren och skadorna efter misshandeln som märkte henne ända till döden. Dokumentären ledde till reaktioner. Upprörda artiklar, protester med krav på utkastande utanför Dramaten där mannen arbetar, med mera. Till slut valde Dramaten att ställa in den pjäs som mannen hade en roll i.

Sorgen över Nilssons tragiska livsöde och den tjugo år försenade ilskan över den milda domen är förståelig. Det finns något i människan som kräver rättvisa – både upprättelse för offer och straff för förbrytare. Samtidigt väcker det som nu utspelar sig frågor. Är problemet att en arbetsgivare inte belagt en anställd med yrkesförbud för ett nu två decennier gammalt brott som vederbörande har avtjänat straff för? Är det snarare inte att domen var alldeles för mild för den allmänna rättsuppfattningen?

Men istället för att rikta upprördheten mot den svenska straffskalan vänds ilskan mot den enskilda förövaren i ett slags folkdomstol. Där rättvisan brister uppstår törst efter hämnd. Det finns situationer där det är rimligt att brottslingar, efter att ha sonat sina brott, förvägras vissa typer av yrken där de fortsatt utgör en risk. Dömda pedofiler lämpar sig exempelvis inte på förskolor. Men var drar man gränsen för vilka yrken och brott som detta skall gälla?

Det är knappast en framkomlig väg att alla som dömts för ett brott brännmärks för evigt och inte längre får arbeta inom sin bransch. En av poängerna med straff är att brottslingen med dem skall sona sina brott och därefter kunna återanpassas till samhället. Men ropen om yrkesförbud vittnar om att en ny förståelse kanske är på framväxt, enligt vilken man är för evigt dömd eller befläckad av sina tidigare gärningar i livet.

Det är symtomatiskt att detta sker i de sociala mediernas tidevarv – ”internet glömmer aldrig” – men också i en tid som är så pass sekulariserad, till den grad att de gamla föreställningarna om Gud som var människas yttersta domare inte längre finns kvar som en vägledande princip. Det finns inte längre någon absolut instans som rannsakar människors hjärtan, som dömer, förlåter och försonar.

I brist på domar som uppfattas som rättvisa gör då sekulariseringen samhället mindre förlåtande.

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.