Oseriöst av Svenska Rovdjursföreningen

Debatt
PUBLICERAD:
Att vara jägare är inte detsamma som att vara organiserad men heller inte detsamma som att vara kriminell, skriver Kjell-Arne Ottosson och Pål Jonson.
Foto: Pontus Lundahl/TT
Det är förvånande att en organisation som vill kalla sig seriös nedlåter sig till att föra fram så många och så graverande osanningar som det som går att läsa där, skriver Kjell-Arne Ottosson och Pål Jonson.

Det pågår en polisutredning om grovt jaktbrott i Dalarna. En varg misstänks ha blivit dödad och polisen söker nu vittnen som kan vara behjälpliga för utredarna. Samtidigt pågår på Svenska Rovdjursföreningens hemsida en debatt, bottnande i föreningens egen text högst upp på sidan.

Det är förvånande att en organisation som vill kalla sig seriös nedlåter sig till att föra fram så många och så graverande osanningar som det som går att läsa där. Sidan brukar skötas av en tidigare journalist, ett yrke som kräver inhämtande av fakta. Det är tråkigt att den förmågan numera känns bortglömd.

För att nämna några av de osanningar som texten innehåller, vill vi peka på fyra saker.

1. Staten skjuter inte till skattepengar till jägarorganisationer. Den person som jagar i Sverige betalar en särskild avgift, det s k statliga jaktkortet, för rätten att få jaga. Avgiften betalas också av personer som på annat sätt deltar i jakt, t ex genom att få del av jaktbytet. Kostnaden för det statliga jaktkortet är f n 300 kronor per år. Dessa pengar samlas i en separat fond (viltvårdsfonden) och ligger alltså separerad från den allmänna skattkistan. Delar av dessa pengar går ut till jägarorganisationerna, till Naturvårdsverket, till SVA, SNF m fl. Information om detta finns enkelt att hämta på Naturvårdsverkets hemsida.

2. Regeringen beviljar inte medel ”för att bl a tjuvskjuta rovdjur”, detta är ett helt horribelt påstående från en organisation som vill framstå som seriös.

Som företrädare för Sveriges lagstiftande församling känns det angeläget att bemöta och tillrättalägga de osanningar som Svenska Rovdjursföreningens företrädare fört fram.

3. Dessutom, påståendet att jägarnas organisationer inte nog ofta eller nog högt tar avstånd från tjuvjakt, det ställer vi oss frågande till. Vi har gång efter annan, år efter år, både hört och sett jägarorganisationerna göra just detta, ta avstånd från tjuvjakt. Den som mot förmodan skulle ha råkat missa detta kan använda sig av Google. Redan på första sidan står att läsa jägarnas egna avståndstaganden från tjuvjakt, inget av dessa uttalanden måste nödvändigtvis ses som separata yttranden över enskilda händelser. Avståndstaganden från både förtroendevalda, medlemmar och tjänstemän hörs hela året.

4. Svenska Jägareförbundet, som organiserar drygt 150 000 av Sveriges cirka 300 000 jägare, omnämns i texten som någon som ”tappat kontrollen över tjuvjakten”. Tror Svenska Rovdjursföreningens företrädare att alla jaktkortslösare automatiskt får medlemskap i intresseorganisationen, så är det en grov missuppfattning. Att vara jägare är inte detsamma som att vara organiserad men heller inte detsamma som att vara kriminell. Tjuvjakt är ett brott, det är en arbetsuppgift för polisen att lösa. Att skylla en medlemsorganisation för oförmåga att hantera kriminalitet, det är att missa målet. Inga intresseorganisationer har polisiära uppgifter och kan således inte heller anklagas för att missköta dem.

Kjell-Arne Ottosson (KD)

Riksdagsledamot, Värmland

Pål Jonson (M)

Riksdagsledamot, Värmland

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.