Tramp i det ryska klaveret

Ledare
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Åsa Linderborg i vems tjänst?
Foto: Pontus Lundahl/TT
Aftonbladet kulturs grundlösa attacker mot Rysslandsforskaren Martin Kragh lär gå till historien. Sällan har ett dåligt uttänkt och illa genomfört kampanjförsök skådats. Om Aftonbladet skall ha någon trovärdighet kvar alls längre behöver ansvar utkrävas.

Kanske tänkte Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg på uttrycket ”hämnden är ljuv” när hon publicerade artikeln som pekar ut Martin Kragh, en av landets främsta Rysslandsforskare och verksam vid Utrikespolitiska institutet, som en brittisk spion. 2017 publicerade Kragh tillsammans med en kollega en artikel som visade att Aftonbladet kultur är den främsta spridaren av Putins perspektiv i Sverige.

Möjligen borde hon i stället ha tänkt på ”den som gräver en grop åt andra faller ofta själv däri”. Attackerna på Kragh har främst lett till att Linderborgs redan ansatta rykte som publicist fått sig ytterligare en allvarlig törn. Men det har också sänkt förtroendet för hela tidningens opinionsredaktion.

Att Aftonbladet inte har något att backa upp anklagelserna med står nu utom tvivel. Likaså att uppgifterna kommer direkt från en pågående rysk påverkanskampanj. Linderborg bekräftar därmed ironiskt nog korrektheten i Kraghs tidigare artikel.

Genom sig själv känner man andra, och Linderborgs utpekande av forskaren som ett demokratiskt problem passar bättre in på henne själv. Att rikets mäktigaste kulturredaktion så oförblommerat ger sig på en forskare enbart i syfte att skada och hindra denne från att fortsätta sin gärning är ett faktiskt hot. Det kan minska viljan för andra med liknande kunskaper att ge sig in i debatten och hur fel det än var så har det också skadat Kragh. Den grundlösa anklagelsen kommer att förfölja honom resten av hans liv. Sådan är tiden vi lever i.

Att Linderborg tillåts göra detta utan att Aftonbladet vidtar några som helst åtgärder är än mer allvarligt. Tidningen har tvärtom försvarat agerandet. Aftonbladets biträdande redaktör Erik Rosén vidhåller att opinionsjournalistiken måste kunna ställa kontroversiella frågor. Men att rikta direkta och ogrundade anklagelser mot någon är inte att ställa en fråga, det är inte att väcka debatt, och det har aldrig varit opinionsjournalistikens privilegium att göra så.

Det är rent nonsens. Att tidningen har den linjen innebär därtill att den även gäller för ledarsidan. Aftonbladets opinionssidor har ledningens godkännande att ägna sig åt ren smutskastning, detta även om det enbart gagnar Kremls intressen.

Men det är inte blott och bart tidningsledningen som har inflytande över de aktuella opinionssidorna. Det är faktiskt LO som har utnämningsmakten vad gäller Aftonbladets opinionsredaktörer. Varför i hela friden tillåter LO denna fars att fortsätta? Låt vara att LO-ledningen kanske inte längre bryr sig om Aftonbladets växande vanära men deras makt i frågan gör att skuggan faller även på dem.

Både LO och Aftonbladet är förvisso fast på ett sluttande plan. Men varför skada sitt skamfilade rykte ytterligare för att låta detta journalistiska haveri fortsätta?

Detta är en ledarartikel som uttrycker tidningens politiska linje. Nya Wermlands-Tidningens politiska etikett är konservativ.